Magiskt eller maniskt?

Det är nåt magiskt med cykling. Eller är det kanske maniskt. Att cykla har blivit ett gift, ett måste. Det har kommit smygande. För når år sen kunde jag med näppe stå ut med tre garagepass i veckan och aldrig längre än en timme. Då var det roligare att gå till gymmet. Nu har jag en ständig längtan efter nästa pass på Monarken. Och en dag som denna, när det kär tråkigt på jobbet, jag är hösttrött och sliten, det är mörkt och regnar, då är en rejäl pulshöjare på cykeln ren medicin.

Idag är jag extra nöjd. Det är första gången jag kört ett av mina EB-intervallpass x 3 på Monarken. 15 minuter strax under mjölksyratröskeln, 4 minuter med 15% högre effekt och ytterligare en minut med 20% högre effekt. Jag fick riktigt höga pulsvärden och lyckades förbränna nästan 800 kcal på knappt en och en halv timmes inomhuscykling. Det måste man vara nöjd med.

Nu är jag riktigt mör efter att en lång och krånglig nattningsprocedur. Det här var visst ett pass som kräver mat och soffläge.

Såg just Ulfs pannlampa susa förbi utanför fönstret. Han har varit ute och cyklat i rusket och mörkret. Det hade jag aldrig klarat. Där går min mentala gräns.