Hjulsnurr

"Våga vinna" var ett mantra som upprepades i mitt huvud igår på Ränneslättsturen. Att våga tro att ingen kommer ifatt, att våga vara starkast uppför de många backarna, längs de hala stigarna och genom de tunga gyttjepartierna. Att våga vinna var vad jag gjorde igår och det är jag otroligt stolt över. Insektslook i mina nya Blizz med kontrastglas - glad för det är bara 100 meter kvar. 78 kilometer smärta Ränneslättsturen är en 78 kilometer naturskön tur i den småländska skogen. I träningstempo. I tävlingstempo är det lika många kilometer smärta. Jag har kört turen två gånger innan och senaste gången 2012 väggade jag fullständigt. Jag var därför lite rädd och väldigt nervös inför tävlingen igår. Att det hällregnade hela lördagen gjorde inte saken bättre. Men vi hade en osannolik tur. Söndagen bjöd på det ultimata tävlingsvädret och banan var förvisso hal och lerig på sina ställen, men i stort jättefin. Världens bästa back-up På plats i Eksjö var mina föräldrar för att

Igår drog hela familjen över sundet för att jag skulle köra Heels on Wheels - en mountainbiketävling enbart för kvinnor. Parkerade i en liten grushåla och bytte om och packade ihop oss i hällregn. Tog oss till startplatsen som visade sig vara en liten glänta där tre skogsstigar korsades. Just där och då kändes det trångt, kaotiskt och smått helvetiskt. Vad gör vi här med två små barn? Men, regnet förbyttes mot sol och det blev en riktigt fin kväll i sällskap av sjuttio cyklande piger (varav fem svenskor), en kakbuffé utan dess like och massor av danskt gemyt. Konceptet är helt fantastiskt. Bara tjejer på stigarna. Inte hundra killar och en enstaka tjej som det brukar vara i Sverige. En enkel tävlingsplats ute i skogen. Fem deltävlingar under sommaren, där man både kan anmäla sig till den samlade cupen och till enstaka tävlingar. Det här är absolut något som vi borde ha i Sverige, nu när tjejernas intresse för mountainbike ökar för varje säsong. Baserat på förra deltävlingens resul

Så har Vasaloppet bekräftat att jag startar i led 2 på Cykelvasan i år. Det innebär att jag klarat det enda konkreta mål jag i nuläget har... dags att klura ut nya! Det innebär också att av de nästan 10 000 cyklister som ger sig ut mellan Sälen och Mora så är jag en av de 400 som passerar startlinjen först. Det ska bli spännande att se hur många jag har framför mig i  mål. Och såklart allra mest spännande hur många av dem som är tjejer! Förra gången jag körde var det åtta före mig i mål. Jag har svårt att tro att det kan bli lika få detta år, jag känner inte att jag har den rätta uthålligheten i kroppen ännu. NAMN: Nellie Larsson KLUBB: CKX LOPP: CykelVasan 90km (Tävling) STARTGRUPP: 90-T-08:00-2 STARTTID: 08:00 HÄMTA DIN NUMMERLAPP: Sälen Vi fortsätter att kurera oss efter våra dunderförkylningar. Ulf har börjat träna, men känner ännu av bihålor etc. Jag hoppas köra mitt första riktiga pass efter X-cup ikväll. Känns det inte hund

Min stackars kropp fick visst ta en del stryk på lördagens X-cup. Lika bra som det kändes under loppet, lika illa kändes det igår. Halsen var  riktigt trasig, näsan tjock och tröttheten rätt total. Men, det var det såklart värt! Kanske gjorde det sitt till att jag har ett fästingbett som kunde slutat med borrelia och som jag sedan igår får äta antibiotika för. Tur att jag fick stopp på det i tid! Så, ett par dagars vila är kroppen värd. Idag har jag därför testat ett nytt koncept för min bålstabilitetsträning. Ett koncept som jag verkligen kan rekommendera andra föräldrar som ännu inte  testat det. Tidseffektivt och skönt - snudd på meditativt. Jag har tidigare tränat bål och överkropp på gymmet när jag kunde ha med Signe där, eller hemma i garaget när hon kunde sova utanför i sin vagn. Nu fungerar absolut inte gymmet och garaget är väldigt osäkert, eftersom Signe är ljudkänslig och helst vill ha en rullande kärra att snusa i. Det kan bli allt från 10 minuter träning till 60 och de

Tre dagars förkylning och intensivt studentfirande var troligtvis den sämsta förberedelse jag nånsin haft inför en tävling. Men jag ville så gärna köra X-cup på Vallåsen idag, så det var bära eller brista och det bar. Uppför och nerför åsen, fyra gånger. Över 700 goa höjdmeter. I gassande sol och dammfylld luft. Och det var riktigt kul! Det var en fantastisk stämning på tävlingsområdet. Massor av cyklister, barn och publik. DH-parkens sköna musik, doften av grillade lammburgare från Dönaredalen och den härliga synen av cyklist efter cyklist som forcerade spåret nerför skidbacken. Vi hade barnvakt på plats, så att Ulf (som inte körde pga förkylning) kunde vara uppe i backen och följa händelseförloppet och mana på mig. Fick en bra start. Ingen rusning, vilket var bra för mig som var osäker på hur kroppen skulle fungera. Kunde trampa uppför åsen i ett hyfsat tempo på samtliga varv. Uppe på toppen är det ganska tuff körning även där, men kände att terrängen passade mig ganska bra. Nedf

Mycket har förändrats i mitt liv de senaste åren. Inte bara det att jag numera har två barn, utan mitt fokus, det jag lägger min kraft och energi har också ändrats. Det är en resa jag gjort och gör. Ofta kan jag önska att jag insåg att cykling är det roligaste som finns långt tidigare, innan barnen tog över kommandot och jag hade kunnat träna och vila och laga nyttig mat i ofattbara mängder. Det är inte längre resor, karriärssteg, kläder och inredning som står högst på min priolista. Det har det kanske aldrig varit fullt ut, för jag alltid gillat att träna och lagt hyfsat mycket tid på det. Men med två små barn och den begränsade egentid som det innebär blir det än tydligare vad som verkligen får mig att må bra: att få träna mitt hjärta, mina lungor och mina muskler, att få tystnad omkring mig någon gång varje dag, att få pressa min kropp maximalt då och då och att få göra allt detta tillsammans med Ulf. Det är inte så självklart att "få" allt detta. Det är mycket vilja, fok

Nationaldagen firade vi på Vallåsen, med backintervaller i skift, hjalmarcykling och kaffe och macka. Down hill killarnas grilldoft och countrymusik smög sig bort till vårt lilla läger och det var en lugn, avslappnad stämning på bike parken. En skön förmiddag i vår stil. Andra barnfamiljer vallfärdade till Våxtorps marknad och Parkens dag, vi valde vår grej. Att Hjalmar dessutom är inne i en period där han ofta försvinner från oss, gjorde  beslutet att undvika stora folksamlingar enklare, trots att det säkert är så att Hjalmar hade älskat både marknad och parkdag. Vi körde fyraminuters intervaller uppför grusvägen. Med fokus på låg kadens och med syfte att träna styrka före flås. Ett pass som är ganska annorlunda mot den träning vi oftast gör. Just under passet tycker jag inte att det är så jättejobbigt, men under eftermiddagen har tröttheten smugit sig på och efter storstädning och matlagning under eftermiddagen och kvällen är vi rejält möra nu. Skönt att vara hemma efter flera inte

Idag fick vi svart på vitt att ett av säsongens mål - att seeda upp oss till minst led två i Cykelvasan - är fixat. Vi klarade att med god marginal seeda upp oss till andra led på Cykelrallarn i helgen. Bara kvar att fylla i seedningsblanketten och skicka in. Så skönt! Med tanke på att Signe föddes för bara nio månader sedan och jag främst varit inriktad på att kunna prestera på en hyfsad nivå i slutet av sommaren, är jag så glad. Träningen har verkligen gett effekt över förväntan. Är det den mytomsusade post-graviditetseffekten som spelar in...? Och vad beror den i så fall på? Ökad motivation och träningsglädje eller fysiska förändringar? Idag har jag också anmält mig till första deltävlingen i Heels in Wheels i Danmark. Detta är en cup för endast tjejer och då det är riktigt hög klass på damcyklingen i grannlandet, ska det bli skitkul att ställa sig på startlinjen tillsammans med hundratals andra tjejer, varav många är riktigt bra. En riktigt kul utmaning! Redan nästa torsdag är d

Jönköpingsnyheter skriver om Cykelrallarn och har publicerat en bild som jag bara måste stjäla till Hjulsnurr. Magnus, Ulf och jag efter målgång. De gjorde båda bra lopp och vi fick en riktigt fin cykeldag i Jönköping.

Att köra långlopp är en speciell utmaning och upplevelse. Smärtan under loppet. Att kilometer efter kilometer pressa sin kropp på gränsen till utmattning. Samtalet med sig själv. Tystnaden i gruppen av cyklister. Utmattningen direkt efter. Och sen, den sköna tröttheten. Jag hade inte gjort det sedan augusti 2012. Idag var det dags igen. Cykelrallarn mellan Bottnaryd och Hallby. 60 kilometer och nästan 600 höjdmeter. Betydligt tuffare bana än jag trodde den skulle vara. Vi åkte till Hallby igår och övernattade på parkeringen vid målområdet. Testkörde sista kilometerna som är fantastiskt fina och som kommer att ingå i SM-banan, men svåra att njuta av då man cyklat järnet i ett par timmar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv rent resultatmässigt. Valde att lägga mitt fokus på att göra en tid som skulle seeda upp mig minst ett startled på Cykelvasan. Även Ulf behöver seeda upp sig, så vi hade det som gemensamt mål. Första två milen är tuffa med två rejäla