Att våga vinna Ränneslättsturen

"Våga vinna" var ett mantra som upprepades i mitt huvud igår på Ränneslättsturen. Att våga tro att ingen kommer ifatt, att våga vara starkast uppför de många backarna, längs de hala stigarna och genom de tunga gyttjepartierna. Att våga vinna var vad jag gjorde igår och det är jag otroligt stolt över.

Insektslook i mina nya Blizz med kontrastglas - glad för det är bara 100 meter kvar.

78 kilometer smärta
Ränneslättsturen är en 78 kilometer naturskön tur i den småländska skogen. I träningstempo. I tävlingstempo är det lika många kilometer smärta. Jag har kört turen två gånger innan och senaste gången 2012 väggade jag fullständigt. Jag var därför lite rädd och väldigt nervös inför tävlingen igår. Att det hällregnade hela lördagen gjorde inte saken bättre. Men vi hade en osannolik tur. Söndagen bjöd på det ultimata tävlingsvädret och banan var förvisso hal och lerig på sina ställen, men i stort jättefin.

Världens bästa back-up
På plats i Eksjö var mina föräldrar för att ta hand om barnen. Tyvärr fick Ulf avstå tävlan på grund av sina envisa förkylning. Istället fick jag världens grymmaste back up av dem alla. Det var riktigt roligt att ha mamma och pappa på plats och väldigt mysigt att campa ihop.


Här är de - mina hjältar!

På jakt
Starten gick kontrollerat. Hade bestämt mig för att gå ut ganska hårt för att inte släppa iväg någon av de övriga i D30 under första loopen. Blev dock passerad av Helene Lagercrantz efter några kilometer och låg sedan under stora delar av loppet 10-15 sekunder efter henne i spåret. Fick sekundering av Ulf vid flera tillfällen, så jag hade ganska bra koll på hur jag låg till. Hade också koll på att jag låg cirka två minuter efter klubbkompis Sandra Backman som kör elitklass. Försökte jaga ifatt Helene, men kände efter cirka 35 kilometer att det tog för mycket kraft och att jag riskerade att ta slut, så jag bestämde mig för att bevaka andraplatsen. Det gav mig lite mer arbetsro och jag kunde samla energi.

Ränneslättsturen är tuff med mycket stigkörning och många branta uppförskörningar. Tyckte att det fungerade hyfsat i skogen, betydligt bättre än när jag körde 2012, men känner att jag kan ta många minuter genom att bättra min teknik ytterligare. Fick faktiskt nytta av mina gamla fotbollstakter när en karl försökte tackla sig förbi mig i en teknisk uppförsluta med orden "flytta dig åt vänster". Jag besvarade hans armbåge med en traditionell höfttackling och han fick snällt stanna bakom.

Att våga vinna
Efter 43 kilometer, vid tredje Bjälmenpassagen, sekunderade Ulf att jag fortfarande bara hade 10 sekunder upp till Helene. Blev lite väl upprymd så jag gick i backen i en kurva och tappade kedjan. ”Faaan, där rök chansen!” Trampade på i det tekniska partiet och plötsligt fanns hon framför mitt hjul. La mig bakom henne och märkte att hon inte kunde hålla hjul på killen framför. Bestämde mig för att ligga kvar under hela det tekniska partiet för att samla kraft. Började dock oroa mig för att det gick lite för långsamt och hade inte riktig koll på hur långt bak till trean vi hade. Väl ute på asfalt/grus gick jag om. Satsade järnet och körde på. Vid Skidstugan låg hon kvar i klungan bakom mig och jag började bli mör.


Här ligger Helene precis bakom mig.

Men min chansning gick hem och någonstans ute i skogen försvann hon. Jag vågade! Och trots en grym smärta i ben och rygg, en total trötthet de sista tjugo så gick en av årets absolut största drömmar i uppfyllelse: att vinna i Eksjö!


En ofattbart skön känsla - att passera mållinjen i Eksjö

Minuter som ska kapas
Min sluttid blev 3,37,46. Segermarginalen blev 2,55 min och upp till Sandra i elitklassen blev det drygt tre minuter. Med tanke på min träningsbakgrund senaste året är jag nöjd, men till nästa säsong hoppas jag kapa en del tid. Är också nöjd med mina förberedelser, mitt energiintag (jag åt och drack massor jämfört med 2012) och hur jag lyckades disponera mina krafter. Viktigast detta år var att inte vägga. Flera andra CKX:are gjorde fina insatser och det är som alltid kul att träffa på de grönsvarta i start- och målfålla.


Brian Malmberg spred som alltid glädje bland allvarstyngda och smärtstinna medcyklister.


Patrik Roth var ett bra stöd för mig i startfållan och gjorde ett bra lopp.


Jag, Helene Lagercrantz (2) och Linda Meijer (3)


Morfar var den som ådrog sig största idrottsskadan i Eksjö. Muskelbristning i skaterampen.
 

 

 

 

Kommentarer