Lilla jag och de danska monsterbenen
Igår drog hela familjen över sundet för att jag skulle köra Heels on Wheels - en mountainbiketävling enbart för kvinnor. Parkerade i en liten grushåla och bytte om och packade ihop oss i hällregn. Tog oss till startplatsen som visade sig vara en liten glänta där tre skogsstigar korsades. Just där och då kändes det trångt, kaotiskt och smått helvetiskt. Vad gör vi här med två små barn? Men, regnet förbyttes mot sol och det blev en riktigt fin kväll i sällskap av sjuttio cyklande piger (varav fem svenskor), en kakbuffé utan dess like och massor av danskt gemyt.
Konceptet är helt fantastiskt. Bara tjejer på stigarna. Inte hundra killar och en enstaka tjej som det brukar vara i Sverige. En enkel tävlingsplats ute i skogen. Fem deltävlingar under sommaren, där man både kan anmäla sig till den samlade cupen och till enstaka tävlingar. Det här är absolut något som vi borde ha i Sverige, nu när tjejernas intresse för mountainbike ökar för varje säsong.
Baserat på förra deltävlingens resultat, hade jag som mål att placera mig bland de sex främsta. Planen var att haka på den något "sämre" av systrarna Nörgaard och se hur länge det kunde hålla. Ställde mig i front vid starten för att inte bli efter. Tittade mig omkring. Danskornas ben var monstruösa. De såg grymma ut. Och det var de. Starten gick i en uppförsbacke och fast att jag gav allt så tryckte de obarmhärtigt ifrån med ett otroligt tryck i pedalerna. Jag kände mig liten och klen och blev på efterkälken. Hamnade i ingenmansland men blev efter en stund ifattkörd av Helene, klubbkompis i CKX. Hon låg bakom fram till sista varv då jag kunde gå ifrån henne, trots att jag under tävlingen kände mig kraftlös och var övertygad om att hon bara väntade på läge att gå om. Kunde inte alls utnyttja uppförsbackar som jag brukar, vilket var frustrerande. Fick ett epoc på min pulsklocka som översteg alla värden jag innan uppmätt, vilket indikerar på att min puls fortfarande är förhöjd efter förkylningen och att jag lyckades pressa min kropp rätt rejält. Slutade fyra, men var aldrig nära pallen. Det här tar jag med mig från min första Heels on Wheels:
På båten över sundet. Hjalmar tyckte det var så spännande.
Vi fick sällskap av Linda och Carina (som dock saknas på bild).
Konceptet är helt fantastiskt. Bara tjejer på stigarna. Inte hundra killar och en enstaka tjej som det brukar vara i Sverige. En enkel tävlingsplats ute i skogen. Fem deltävlingar under sommaren, där man både kan anmäla sig till den samlade cupen och till enstaka tävlingar. Det här är absolut något som vi borde ha i Sverige, nu när tjejernas intresse för mountainbike ökar för varje säsong.
Baserat på förra deltävlingens resultat, hade jag som mål att placera mig bland de sex främsta. Planen var att haka på den något "sämre" av systrarna Nörgaard och se hur länge det kunde hålla. Ställde mig i front vid starten för att inte bli efter. Tittade mig omkring. Danskornas ben var monstruösa. De såg grymma ut. Och det var de. Starten gick i en uppförsbacke och fast att jag gav allt så tryckte de obarmhärtigt ifrån med ett otroligt tryck i pedalerna. Jag kände mig liten och klen och blev på efterkälken. Hamnade i ingenmansland men blev efter en stund ifattkörd av Helene, klubbkompis i CKX. Hon låg bakom fram till sista varv då jag kunde gå ifrån henne, trots att jag under tävlingen kände mig kraftlös och var övertygad om att hon bara väntade på läge att gå om. Kunde inte alls utnyttja uppförsbackar som jag brukar, vilket var frustrerande. Fick ett epoc på min pulsklocka som översteg alla värden jag innan uppmätt, vilket indikerar på att min puls fortfarande är förhöjd efter förkylningen och att jag lyckades pressa min kropp rätt rejält. Slutade fyra, men var aldrig nära pallen. Det här tar jag med mig från min första Heels on Wheels:
- Att jag klarar av att genomföra en tuff tävling trots en kraftlös kropp.
- Att jag klarar att ha tålamod, trots en ofta frihjulande motståndare hack i häl under stora delar av loppet.
- Att jag klarade av att ta fram det sista jag hade att ge och gå ifrån och klara fjärdeplatsen.
- Att danskorna är grymma, men det ska jag också vara 2015!
På båten över sundet. Hjalmar tyckte det var så spännande.
Vi fick sällskap av Linda och Carina (som dock saknas på bild).
Kommentarer
Skicka en kommentar