Första tjej över fjället

Funäsdalen-Bruksvallarna-Ramundberget. 58 kilometer fjällcykling. Tre klättringar och 1000 höjdmeter. Andra upplagan av Fjällturen. Jag var beredd på mitt livs jobbigaste långlopp. Jag fick mitt absolut vackraste och ett av de mest varierande och roligaste mountainbikerace jag kört. Vi hade tur med vädret. Efter en del regn de senaste dagarna bjöd tävlingsdagen på sol och blå himmel. Tur det, för banan var ändå rejält blöt och lerig och jag var sjukt nöjd med att ha Rocket Ron både fram och bak.

Lycklig av fjällcykling
Banan inleds med nästan milen plattkörning runt Funäsdalssjön. Jag kom bra med i starten och kände mig pigg, så jag gick på rätt hårt i första uppförskörningen och kom i lag med ett gäng karlar som jag sen kom att ha sällskap med till och från under hela loppet. Hade ingen dam framför mig, så jag hade koll på min placering från första tramptag. Efter den första rejäla stigningen väntade fantastiskt fjällcykling uppe på kalfjället – vilken upplevelse! Att bäckarna och lerhålen var många spelade mindre roll, inte ens fjällvinden var kall en dag som denna. Dessutom hade arrangörerna gjort ett bra jobb med spänger på många ställen. Trots att det var tuff cykling var jag bara lycklig! Tänk att Sverige kan vara så vackert! Efter en lång utförslöpa på grus (min sämsta disciplin) fick vi några kilometer körning längs ån Ljusnan. Nån enstaka grusväg annars mycket singeltrack. Kanske inte av högsta klass, men ändock, inte mycket ligga på hjul och tugga!

Mittåkläppsvägen – 10 km till himmelriket?
Efter drygt halva loppet kommer den tuffaste och längsta uppförskörningen på banan. Den startar vid skidstadion i Bruksvallarna och går sedan mestadels uppför den nästan 10 km långa Mittåkläppsvägen och tar cyklisterna upp till en ofattbart vacker fjällvärld med den majestätiska Mittåkläppen som kuliss. Min klättring gick bra. Körde ifrån mitt sällskap från stadion och tog in rejält på en grupp framför mig. Kroppen kändes riktigt super denna dag och det var först när vi kört singeltrack uppe på fjället runt Djupdalsvallen och skulle börja klättra igen, som jag verkligen kände att Mittåkläppsvägen satt sina spår i musklerna. Aj, vad de började bli möra! Men, jag hoppas absolut att jag kan konservera gårdagens ben till långlopps-SM.

Efter att ha passerat fäboden i Djudalsvallen går det återigen uppåt, uppåt. ”Närmare himmelriket kommer man inte” ett citat av Anders Blomqvist (en av tävlingens grundare) om denna ofattbara trakt. Där fick vi en passage med riktigt teknisk och väldigt skoj cykling vid några gamla gruvöppningar. Sedan väntade äntligen körningen ner mot målet i Ramundberget, som också den var både lerig, småteknisk och allt annat än vilsam.

Fint sällskap i målfållan
Vid målet väntade familjen och storfräsare som Fredrik Ericsson och Anders Södergren. Jag gick in på 2,35, 02 och fick pisk av Fredrik med halvtimmen (2,04,58) och av skidhjälten med cirka 20 minuter. Andra tjej en norska, kom in 14 minuter efter mig. Totalt hade jag femton killar i tävlingsklass framför mig. Jag är såklart jättenöjd med mitt lopp och lycklig över att få känna sån cykelglädje under ett långlopp, som annars ofta är ren plåga. Fjällturen är en cykeltävling som jag verkligen kan rekommendera - så väldigt trevligt arrangerat!

Intervjuad av Anders Blomqvist direkt efter målgång

Herregud så snabbt den karlen cyklar... med Fredrik Ericsson i målfållan

Vi testade delar av banan i torsdags... så vackert!

Fina dagar i fjällen
Och tänk vilka svärföräldrar jag har! Åker först till Karlstad och sen ända till Funäsdalen för att vi ska få cykla. Tillsammans med dem har vi haft några riktigt fina dagar häruppe i fjällen. En värld som jag älskar!