15 februari 2015

Sjukdomstider, vabbruari. Kalla det va du vill, vi är där

Förra helgen åkte vi på kräksjuka, eller ja, egentligen var det nog en hederlig gammaldags maginfluensa. Påmindes om när jag var liten och låg på kökssoffan i hemma i Våxtorp med städspannen och ett glas avslagen Coca cola bredvid mig. Man fick bara dricka pytteklunkar. Den outhärdliga känslan av ett illamående som aldrig verkar ha en ände. Jag har jäkligt dåligt minne, men det kommer jag ihåg.

På torsdagen var vi tillbaka i slag. Barnen på Nyckelpigan och Ulf på jobbet. Jag tränade (och det kändes bra) och pluggade. På kvällen kom det smygande på... kittlingar i halsen. Tung i huvudet. Och kaboom, där satt den som en smäll, familjeförkylning och ny sjukhelg.

Nånstans mitt i hittade vi energi för att fira min pappa som fyllde 70. Konstigt nog kände jag mig inte det minsta förkyld den kvällen. Förkylningen trängdes väl bort av festyran. Obegripligt att min pappa, den ständigt arbetande campingägaren och fotbollsälskaren, blivit 70 år. Siffrornas innebörd förändras med att man själv blir äldre. Framförallt blir de allt mer ointressanta.

Igår var vi helkassa. Imorse ännu sämre. Nu lite bättre. Men vi har haft en bra helg ändå. Tagit det lugnt. Pluggat. Kollat skidor. Längtat efter cykling och vardag utan sjukdom. Jag är så glad för att jag har en vardag som jag längtar efter. Det är fint det.