Göra racepremiär, käka pannkaka och inte bli insläppt i hemlandet - en dimmig söndag

Det är bra stämning på de danska stigarna -
 även när folk blir trötta.

Check på årets första tävling. Den gjordes i en dimmig och kall Store Dyrehave utanför Helsingör igår, i samband med sista deltävlingen i Slush cup. Detta var min första och enda slushstart denna vinter, men det var så roligt så nästa vinter blir det kanske fler.

Jag körde i klass Dame och ställdes där mot en stark topptrio i den sammanlagda cupen; systrarna Nörgaard och Ann-Dorthe Lisbygd. Det fanns också flera duktiga svenska cyklister med, bland annat Jessica Bengtsson som slutade fyra i totalen.

Kul, kul, kul att cykla på danska stigar

Glömde rumpsmörjan igår.
Men det gjorde inget -
Cykelmagnetens brallor var de
skönaste jag nånsin haft på mig.

Gårdagens race gjordes på en 11 km lång bana. Körtiden var 2:15+avklarat varv. För mig blev det en totaltid på 2:16:36. Det var helt okej att jag missade det femte varvet med knappt två minuter... för det var ett krävande race där benen fick göra ett stort jobb. Påminde mer om en utdragen XCO-tävling än ett långlopp. Jag kände mig inte riktigt så stark och uthållig som jag skulle önska, men det är å andra sidan två månader kvar till säsong. Däremot tyckte jag det var otroligt roligt att tävla och att köra på danska stigar. De är ganska annorlunda mot mina hemmastigar. Jag är inte van vid danskt mudder och så pass mycket knix, rötter, knyckar och småkurvor. Tekniskt kändes det ganska okej, men jag vet absolut vad jag ska träna mer på. Och det känns inspirerande.

Pallen slutar aldrig locka - igår gick jag bet

Jag har vid något tillfälle tidigare ställts mot danska toppåkare och de är riktigt urstarka. Det är en målsättning att kunna mäta sig med dem. Igår klarade jag inte det, vilket jag heller inte förväntat mig. (Även om det naturligtvis är så att den där pallen är så attans lockande när man än ställer sig på startlinjen...) Jag slutade fyra och hade marginal både uppåt och neråt i resultatlistan.

Slush cup var riktigt bra. Både under racet och efteråt. Det roligaste av allt var nog att träffa alla goa cykelvänner igen efter den långa vintern.

...och därför kallas jag immigranten här hemma nu

Vi lämnar Store Dyrehave när vi käkat Ingelas superpannkakor och pustat ut en stund. Barnvakterna har laddat kaffebryggaren hemma i Sverige. Vi anländer till färjeläget en minut före avgång - perfekt. Men, där stoppas vi resolut av en kassörska. Jag har inget ID med mig och får därmed inte komma in i hemlandet. Inte ens efter tjat, bön och tandagissel. Vi hänvisas till bron.

Kör alltså till Köpenhamn. Ganska trevligt förvisso, för där strålar solen och det flaneras gemytligt (dock inte av oss). Jag är nervös - tänk om de inte släpper in mig. Det kan liksom inte vara sant. Betalar lika mycket enkel resa över bron som vi lagt på ToR över sundet. I Hyllie väntar en trevlig och förstående polis som ganska snabbt övertygas om att jag inte är en immigrant, utan bara en skitig, svensk cyklist som ju faktiskt borde haft ID-kortet med sig men som också tycker att det hade suttit fint med en liten röd text som påminner om gränskontrollen när man bokar sin färjebiljett.