Positiv viktökning och bitchmorsans dagishämtning

Många siffror blir det när vikter ska noteras - gilla träningssiffror

Förbannat mammamonster

Idag var jag en riktig bitchmorsa när jag hämtade på dagis.

Möttes i entrén av tre barn, varav ett är min dotter. Ett annat barn släpar min dotters snutte på det snuskiga entrégolvet (du vet väl att golv är värsta smittohärden?) och ett tredje barn hostar kraftigt och ihållande och ur den vänstra näsborren rinner tjockt, gult snor.

Jag vill bränna den besudlade snutten, men Signe envisas med att kela med den. Samtidigt hostar det vrålförkylda barnet. Jag rycker åt mig smutsiga kläder och trycker ner en mössa över Signes lockar. Flyr från hostan och alla förbannade dagisbaciller och känner hur ilska och frustration gör mig till ett mammamonster.

Vi kämpar varje dag för att hålla oss friska. Vi håller våra barn hemma när de är sjuka. Vi vill bara  vara friska och ha vår vardag. Varför kan inte folk respektera varandra och hålla sina ungar hemma när de är sjuka? Eller för den delen, själva stanna hemma från jobbet, affären, tåget... när de är sjuka. Jag blir så frustrerad!

Viktökning, coachens present och sex blir fem

Det var slutet på dagen det. Tur att början var desto bättre. Klockan ringde 5.30. För tidigt för den som inte lyckats somna förrän efter midnatt. Men efter banan på knäckebröd och ett glas mjölk piggnade jag till. Inledde mitt gympass klockan 6.00 - i gott sällskap av Take Cares überhurtiga Morrongäng (de kör stenhårt långt innan merparten av övriga Laholm öppnat ögonen).

Lyckades till min mycket, mycket stora glädje öka vikter på samtliga av dagens övningar. Sällan viktökning resulterar i sådan glädje. Äntligen fick jag till mina djupa benböj, vilken är den övning som jag tycker är mest utmanande. En gång var det en ung kille som gick djupt ner med riktigt tunga vikter. Jag var tvungen att säga till honom att jag var imponerad. För det var jag.

Efter avslutat styrkeprogram väntade 6 x 4 minuter på roddmaskinen. En present från coach Emma. Jag bestämde mig redan efter två kraftigt flåsande intervaller att bara köra fyra. Det är en metod jag ofta använder när jag känner mig svag. Jag låtsas att jag tillåter mig själv att bara köra fyra, eftersom det känns lättare, men efter den fjärde inser jag såklart att det inte är omöjligt att klara två till. Och då gör jag det. MEN, denna dag var det omöjligt. Jag var slut efter fem. Skyller på julförkylningen som inte helt vill ge med sig. Kroppen är ännu inte lika stark som den borde vara. Men det blir lite bättre för varje dag. Och imorrn väntar fyra fyror på cykel. Eller förresten, det räcker gott med två...

Kommentarer