Inlägg

Visar inlägg från februari, 2013

"Träningen är nu kravlös..."

Igår sände SVT ett jättefint inslag om Therese Alshammar som också ska bli mamma i sommar. Jag tyckte det var ett bra inslag, eftersom Tessan inte alls försökte hålla skenet uppe av att fortfarande kunna träna som vanligt. Så här står det i SVT:s webbartikel:

Hon är nu mer än halvvägs in i graviditeten och dom långa stenhårda passen där kroppen pressades till sitt yttersta är sen läge borta. Träningen är nu kravlös, god hälsa är det som räknas...

Hon var så uppenbart lycklig över att vara gravid och även om hon fortfarande tränar mycket så var det tydligt att barnet och den allmänna hälsan kommer först.

Jag tycker det var befriande. För mig som försöker upprätthålla en hyfsad, men långt ifrån hög, nivå på träningen samtidigt som allt annat knallar på som vanligt, kan det vara lite stressande att höra om dessa monstermammor som kör hårdträning in i kaklet. Jag känner mig vek som varken mentalt eller fysiskt orkar köra på, fast att jag vet att det är ofarligt. 

En bra helg

Inledde helgen (som ju börjar på fredagen för mig och Hjalmar) med ett glukosbelastningstest på MVC. Ingen mat eller dryck efter kl 20 på torsdagen och först vid 10.30 på fredagen fick jag äntligen mumsa i mig lite härligt, hembakat långpannebröd. Testet visade inga förhöjda risker för diabetes och det var ju skönt och kanske lite förutsägbart. Men de har väl sina grunder, de gör väl inget onödigt inomvården nuförtiden får man tro.

Igår eftermiddag bakade jag och Hjalmar rågsurdegsbröd för första gången. Fyra präktiga, tunga limpor blev det och dessutom åtta fina surdegar som ligger laddade i frysen. Avrundade fredagen med ett EB-pass, 15 minuter x 3. Länge sen jag körde EB-pass och det kändes över förväntan!

Idag byttes ett inplanerat födelsedagsfirande mot beskärning av vårt totalt urspårade äppelträd. Vi hann inte riktigt klart utan arbetet får fortsätta imorrn. Men, vad skönt det var att vara ute i trädgården och arbeta. Förvisso nån minusgrad och lite snö på marken, men vårvibba…

Äntligen lite bra statistik

Det är roligt att fylla i träningsdagboken när man får fylla i pass tre dagar i rad. Tre bra pass dessutom. Känns bra att vara igång igen. Två styrketräningspass och ett 90 minuters Monarkpass har avklarats. Och dessutom mitt första hemma-bål/bäckenpass. Så viktigt, men så tråkigt.

Oroväckande inför den fortsatta träningsveckan är dock att remmen på hjulet på Monarken har gått av. Vi beställde nytt för flera veckor sedan, men Monark är så långsamma på att leverera. Ulf har gjort en provisorisk lösning som ska testas imorgon. Jag ska däremot inte cykla imorrn, utan tänker inleda dagen med ett morgonpass på gymmet. Härligt!

Läste idag en artikel om Jenny Risveds. Vilken talang. Inte ens tjugo och så bra redan. Hon kan ju bli hur bra som helst! Det känns helt sjukt att tänka på att jag faktiskt körde förbi just Jenny ett par kilometer från mål på Cykelvasan. Då var hon nog rätt trött.

Bålövningar och grön mat

Efter en lång helg i magsjukans tecken var både Ulf och jag rätt nöjda med att hemmalunket skulle ersättas med jobb och vardag igen. Men... Samtidigt som vi börjar göra Hjalmar klar för dagis inser vi att han har feber. Förmodligen orsakad av en kombination av förkylning och två stora kindtänder som är på väg upp. Så det var bara att friskanmäla mig och sen vabbanmäla mig och snällt stanna hemma.

Morgonen gick bra. Vi bakade bröd och satte en surdeg (mitt livs första). Sen kom tristessen. Köra bilar. Läsa böcker. Leka på rummet. Måla. Men ingen ork. När jag gräddade pannkakor bröt han ihop. Han ville ha våfflor. Och när jag tog fram vaniljglass bröt han ihop. Han ville ha pinnglass. Nu sover han välförtjänt.

Känner att min vanliga energi har börjat återvända. Jag vill baka bröd. Jag vill göra bålövningar. Jag vill äta nyttigt. Jag vill cykla. Det är skönt. Nu hoppas jag att jag kan vända på steken och byta mitt hormonstyrda, onyttiga och trötta liv mot ett sunt.

Jag börjar med maten o…

Soffslitarhelg framför TV:n

Blir vintrarna längre för varje år? Det känns så!

De senaste veckorna har vabb- och sjukskrivningsanmälningarna varit rekordhöga enligt vår företagshälsovård. Förkylning, influensor och magsjukor regerar. Vi har klarat oss bra den här vintern, men nu får även vi nöja oss med att slita på sofftyget. Hjalmar var magsjuk förra helgen, den här helgen är det jag och Ulf som ligger. Det är långt ifrån den värsta varianten vi varit med om, så förhoopningsvis är den snart ett minne blott. Skönt att man har VM-månaden på SVT att ägna sig åt. Idag är det en fullspäckad dag med slalom, längdskidor och skidskytte. Förhoppningsvis blir det en ny VM-medalj!

Lägger en helt träningsblank vecka bakom mig. Lite tråkigt när jag trodde att jag äntligen skulle få fart på tränandet igen, men inte mycket att göra och tänka på. Nya tag i nästa vecka! Det finns det som viktigare.

En lång väntan på ett bra besked

Igår var en gräslig dag eftersom jag hade anledning att tro att allt kanske inte var bra med bebisen. Fick en återbudstid för ultraljudstid idag. Men oj vilken lång resa det blev innan jag äntligen fick se min bebis (ca 10 centiometer lång) busa runt i magen. Först kräkte Hjalmar inatt, så barnvaktsplanerna omkullkastades och Ulf fick stanna hemma. Han var snäll nog att sova med Hjalmar resten av natten, vilket jag är glad för. Förmiddagen blev en lång jobbig väntan. Jag blev hänvisad till fel avdelning på sjukhuset och satt och väntade i en timme. Då fick jag till slut kontakt med personalen och fick veta att jag väntade på fel ställe. På rätt ställe fick jag åter vänta, eftersom min tid ju var passerad för längesen. Men till slut fck jag träffa en doktor och hon kunde konstatera att allt såg bra ut och att det är en mycket livlig krabat! Till på köpet var det samma doktor som tog emot mig på akuten när jag kom med ambulans efter min andra korsbandsskada för fem år sen.

Väl hemma fir…

Smågodis en tisdag förmiddag

Trött, tröttare, tröttast... men stolt över att jag gav mig ut i det iskalla garaget efter jobbet. Cyklade bara en timme, men för första gången på länge körde jag på lite högre puls under andra halvan av passet. Det kändes jättebra!

Det är en stor skillnad mentalt. Att ha sina mål och sitt fokus över ett år fram i tiden.  Normalt  har man sitt veckoschema att klara, nästkommande tävling eller någon personlig tröskel att ta sig över. Allting räckbart. Nu känns det som att det är oceaner av tid mellan nuet och målet.

Min starkaste morot är mina positiva upplevelser från året som gick. Sådär kul vill ja ha det igen! Sådär stark (starkare) vill jag känna mig igen!

Nu måste jag få bukt med mitt okontrollerade ätande. Äter snart allt jag kommer över för att bota illamående och trötthet. Till och med smågodis på förmiddagarna - det är ju extremt inte ok! Har börjat med åksjukemedicin. Det ska nog hjälpa. Också lite stramare tyglar. Allt man lägger på sig ska ju trots allt bort igen.

En väldigt tidig morgon

Tar en paus från jobbet. Lite svårt att fokusera idag. Vaknade vid fyra och kunde omöjligt somna om. Urhungrig. Förmodligen var det gårdagens utomhuscykling som satt sina spår, kombinerat med trötthet och svårt att käka kvällsmat. Gick upp vid fem och åt frukost i min ensamhet. Vid sex väckte jag Ulf och åkte sedan till gymmet. Första gången som jag kört morgonträning med magen. Lite nervöst - tänk om jag kickar igång ett jätteillamående för resten av dagen!

Det var grymt skönt att träna. Inga problem med illamående och kunde köra på som vanligt med fokus på ben och bål. Har lagt till en del armar och rygg, eftersom vissa andra övningar har fått utgå. Framförallt såna där man ligger på magen - inte så skönt... Jag har fått fin hjälp av PT Jonas med att justera mitt program. Än så länge är det nästan identiskt med min ordinarie, men vid månad 5-6 kommer bland annat enbensövningar att bytas mot två ben. Det jag märker allra mest av är att jag under vissa pass får ta fler pauser än norm…

En ny kugge i livshjulet

Hjulen har varken snurrat fort eller länge de senaste månaderna. Inte cykelhjulen iallafall. Däremot händer det roliga, omvälvande och energikrävande förändringar i det stora livshjulet. En ny liten familjemedlem är på väg och det är vi såklart otroligt glada för. Och väldigt tacksamma! Tanken på att än en gång få hålla en liten nyfödd bebis i famnen är svindlande.

Men det är också oroligt och jobbigt. Oroligt eftersom man ju så väl vet hur vanligt det är att det går fel på något sätt. Jobbigt eftersom jag förpassats in i en tjock dimma av illamående och trötthet. De första veckorna efter det positiva beskedet var entusiasmen på topp. Här skulle det tränas. Lika många timmar som vanligt, men inte riktigt lika hårt. Sakta med säkert har entusiasmen brytits ner av ett ständigt malande illamående som gör mig galen. Och samtidigt läser man om elitidrottare som tränar som vanligt in i det sista... vilken klenis man känner sig som!

Men snart, snart är jag säker på att illamående förpassas n…