En lyckans ost...

...är vad jag är! Jag har nämligen världens finaste familj! Igår var det en underbar septemberdag. Kanske årets finaste dag. Då åkte Signe, Hjalmar, Ulf och jag till andra sidan åsen för att jag skulle få cykla på riktigt fina stigar. Förberedda med både mat och kaffe slog vi läger i en slags grushåla. Jag började amma Signe så att hon skulle vara riktigt mätt och nöjd. Då upptäckte Ulf att det var punka på min cykel. Och den var svårlagad (jag fattade aldrig fullt ut varför, jag hade två barn att fokusera på). Men min sambo slet i över en timme, utan det rätta verktyget för att få ordning på cykelskrället, svettades och svor innan han fick den i körbart skick. Och tack och lov, vilken besvikelse om vi fått köra hem igen. Jag har längtat så efter just dessa stigar.

Cyklade en timme, njöt av varje sekund. Det var såklart lite jobbigt i backarna och tekniken är väl sådär, men det kändes rätt bra ändå och jag blev så inspirerad! Jag vill bara cykla!

Ulf cyklade hem, så vi fick verkligen till en fin lösning. Dessutom sov båda kidsen i bilen när jag rullade in på infarten. Och vilken lyx att kunna packa ur, lägga i tvätt, plocka ordning etc i tystnad och lugn!

Idag fyller Signe fyra veckor och regnet vräker ner. Vi har städat, tvättat och rastat Hjalmar i skogen. Just nu är Ulf ute på rullskidor. Jag hoppas på en lucka och en ny fin MTB-tur hemmavid.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka