Nio veckor och monarkpremiär

Precis nio veckor efter att Signe föddes gjorde jag mitt första pass i garaget. Hade egentligen tänkt vänta ett par veckor till, men med sex ynkliga plusgrader och ösregn så lockade Monarken mer än skogen. Det kändes faktiskt bättre än jag trott och idag körde jag ett andra pass. Ökade idag belastningen med 10 watt jämfört med igår och det är typiskt den typen av träning. Det sitter så mycket i huvudet. Hur mycket kan och orkar och vågar och vill jag pressa/plåga mig? Just nu handlar det såklart mycket om att hitta en lagom nivå. Jag har ju absolut ingen koll på var jag står rent fysiskt, varken konditionsmässigt eller muskulärt. Jag vet bara att jag har väldigt långt kvar till var jag vill vara i augusti 2014. Men, jag är faktiskt jättenöjd med att återigen känna att jag kan genomföra ett riktigt intervallpass. Idag körde jag 4x10 minuter och hamnade troligtvis strax under mjölksyratröskel.

Kraftlöshet är helt normalt
Idag var jag och Signe på BVC för vägning och mätning samt "mammasamtal". Lilltjejen växer så det knakar och allt är frid och fröjd, vilket är jätteskönt. Jag fick bekräftat av vår fantastiska barnsköterska att mina känslor av kraftlöshet på eftermiddagarna sannolikt är kopplade till att det nu gått ca två månader efter förlossningen och kroppen börjar "normaliseras" vad gäller hormoner och det adrenalinpåslag som man lever på de första veckorna. Många drabbas av mental trötthet, men för mig är den rent fysisk och jag tror att det är direkt kopplat till min träning. Mina träningspass ger mig så mycket mental energi så det är nästan magiskt. Jag kan känna mig som en helt ny människa efter träning och orkar så otroligt mycket mer.