Distanspass i vintersol

Idag var svärmor Gunnel här på förmiddagen för att ta hand om Signe ett par timmar. Jag lämnade Hjalmar på Nyckelpigan, åkte hem och ammade och stack sedan ut på ett härligt distanspass i vintersolen. Jag känner att just distanspassen är det vi har svårast att få till på grund av både tid- och familjeförhållandena och på grund av väder och vind. Våra stigar blåste fullständigt sönder under senhöstens stormar, så vi måste ut på vägarna för distanscykling. Vilket innebär att man är mer utsatt för skitväder och halka. Men med Gunnels insatser varje tisdag förmiddag blir det lite enklare att få till det framöver.
Idag cyklade jag i knappt två timmar på småkuperad landsväg. Efter 90 minuter tog jag fullständigt slut rent muskulärt runt höft, säte och nedre rygg, det vill säga de muskler som försvagades mest i samband med graviditeten. Det blir väldigt tydligt att dessa muskler behöver tränas upp, både uthållighetsmässigt och i form av ren styrka. Jag känner också rent generellt i hela kroppen att just distanscykling är det jag behöver träna mest. Att orka ligga på en relativt hög puls länge och bara mata är tufft än så länge. Men när jag kom hem och beklagade mig lite för Gunnel, så påminde hon mig om att Signe ännu inte är ett halvår ens och det är ju sant, jag kan inte ha alltför höga krav ännu.