86 km vårsol

För första gången på ett och ett halvt år fick min fina Colnago rulla på vägarna igen. Och med en molande värk i ben och rumpa och en konstig illamående och lätt darrande känsla inombords kan jag konstatera att det krävs många såna här cykelpass för att åter orka cykla långt och hårt.


Vid halv nio tiden mötte jag upp Magnus och vi gav oss ut i vårmorgonen. Han hade planerat en runda så vi skulle slippa alltför mycket av den ganska rejäla vind som låg på från väster. Ner mot Båstad och över åsen rullade vi. Solen värmde gott på sydsidan och vi fick en fin liten paus mellan Västersjön och Rössjön inför den andra Hallandsåspassagen. Då kände jag mig fortfarande hyfsat fräsch. Mitt EB-pass från igår satt förvisso låren, men det gick rätt bra ändå.


I Våxtorp tog orken slut. Det var också då motvinden kom. Försökte hjälpa till att klyva vind litegrann, men det var helt enkelt omöjligt. Magnus fick bogsera mig hem. Musklerna var slut och hela området runt ländrygg och höfter skrek. Just det område där min foglossning gjorde som mest skada och där jag sannolikt fortfarande är svagast. Men hem kom vi. Lite drygt tre timmar var vi ute och vi fick en fantastisk landsvägspremiär på 86 kilometer i vårsol och frisk luft. En fantastisk start på vårcyklingen!


Hemma hade Ulf lyckats få till nästan hela helgstädningen, trots att han var ensam med våra illbattingar. Dessutom blev jag serverad lunch och blåbärspaj och kunde vila benen till femmilen i Holmekollen. De flesta dagar är bra, vissa är ännu bättre!