Om kroppen, känslan och den galna, endorfinstyrda rösten i mitt huvud
Min kropp är jag. Och ändå inte. Ibland är det som att vi är två olika, min kropp och jag. Som när kroppen inte är i form. Då tvingas jag lyssna in den, kuva mig. Då blir den min begränsande faktor. Jag kan bara försöka vara snäll mot den. Jag är inte så bra på det. Jag är faktiskt riktigt dålig på det.
Jag vill så mycket. Ibland känns det som att jag ska spricka. Så har det varit den här hösten. Jag vill så otroligt mycket så jag nästan blir galen. Jag vill cykla. Hårt. Långt. Mycket. Ofta. För jag tycker det är så vansinnigt roligt. För att jag älskar känslan av att vara stark och uthållig. För att jag förmodligen är totalt endorfinberoende.
Kanske är det just det som är min största akilleshäl. Den där endorfinstyrda galna rösten i mitt huvud som vill så otroligt mycket! Och som har så svårt för att låta sig begränsas av den där kroppen. Jag börjar tro att min största utmaning den här vintern är inte att cykla mest och hårdast, utan klokast.
Idag kände jag mig för första gången på flera veckor frisk. Det var som att kroppen slog om. Från halvmatt och håglös, till energifylld. Jag ville rensa badrumsskåpet. Jag ville röja bland gamla sängkläder. Jag ville leka med Hjalmar och hans magnetpinnar. Åååh, vilken underbar känsla!
Men nu gäller det att vara, just det, KLOK!
Det pågår byggnation här hemma. En innervägg kläs om. Hjalmar är en väldigt flitig hjälpreda.
Jag vill så mycket. Ibland känns det som att jag ska spricka. Så har det varit den här hösten. Jag vill så otroligt mycket så jag nästan blir galen. Jag vill cykla. Hårt. Långt. Mycket. Ofta. För jag tycker det är så vansinnigt roligt. För att jag älskar känslan av att vara stark och uthållig. För att jag förmodligen är totalt endorfinberoende.
Kanske är det just det som är min största akilleshäl. Den där endorfinstyrda galna rösten i mitt huvud som vill så otroligt mycket! Och som har så svårt för att låta sig begränsas av den där kroppen. Jag börjar tro att min största utmaning den här vintern är inte att cykla mest och hårdast, utan klokast.
Idag kände jag mig för första gången på flera veckor frisk. Det var som att kroppen slog om. Från halvmatt och håglös, till energifylld. Jag ville rensa badrumsskåpet. Jag ville röja bland gamla sängkläder. Jag ville leka med Hjalmar och hans magnetpinnar. Åååh, vilken underbar känsla!
Men nu gäller det att vara, just det, KLOK!
Det pågår byggnation här hemma. En innervägg kläs om. Hjalmar är en väldigt flitig hjälpreda.