12 maj 2015

Den nakna cykelmamman

Jag vill vara en superkvinna. En  energimaskin som har outsinlig ork för mina barn, är en fin sambo, tränar ambitiöst och gör resultat, håller hemmet hyfsat rent, lagar nyttig mat, veckohandlar smart, håller mig uppdaterad om förskoleverksamheten, är en fena på mitt jobb, sköter mina egna och familjens alla relationer, har koll på sociala medier, ger folk kudos på Strava, är där det händer...

Jag är en superkvinna. Men en mänsklig sådan. Och det är där nånstans det blir lite galet. När man tror att man är en maskin... och när man tror att alla andra också är det.

Jag vill inte låta Hjulsnurr bli ännu en i raden av fasadbloggar som beskriver verkligheter som inte finns. Som peppar och hissar... aldrig nånsin deppar och dissar. Därför blottar jag mig.

Jag har kört på för hårt. Igen. Jag gjorde exakt samma misstag när Hjalmar började på förskolan. Straffet väntar inte. Ont i halsen varannan vecka. Jämmer och elände. En trött mamma. En skitjobbig sambo. En frustrerad cyklist.

Förra gången ändrade jag mina arbetstider. Den här gången handlar det nog mer om att dra ner lite överallt för att hitta balans. Det som är svårast är att dra ner på träningen. Jag har så svårt för det! Men jag försöker påminna mig om att träning utan återhämtning bara bryter ner. Så, återigen, för hundratusendegången... fatta Nellie att du är ingen energimaskin... bara en cykelmamma som gör så gott du kan (och som just nu känner sig lite naken om baken).

Det finns alltid nåt som väntar...
och det är jag väldigt glad över