Snapphaneturen - stigkörning och after race

Ett av de långlopp jag sett fram emot mest den här säsongen är Snapphaneturen. Med sin nya bana på 60 km övervägande stig måste detta långlopp vara ett av Sveriges bästa. I söndags var det dags, bara en dryg vecka efter urladdningen på Cykelvasan.

Vi hade sällskap av Elin, Ingar och William från Funäsdalen. De har ju sin Fjällturen att vara stolta över - vi har Snapphaneturen. Det var roligt att visa dem Hovdalaterrängen. Och att det finns jobbiga backar även i södra Sverige. Efter tävlingen grillade vi vid Finjasjön - after race med klass!

Vilka killar vi har - så duktiga!
 
Hjalmar och William gjorde finfina kämpainsatser i barntävlingen. Jag fick en go uppvärmning när jag hejade på min duktiga kämpe. Inför starten gav sig Elin och Ulf ut i skogen med barnen för att heja på mig och Ingar. Jag fick som vanligt högklassigt stöd och sekundering under hela loppet, vilket jag verkligen värdesätter.

Spara kraft och köra stig

Starten blev lite konstig, men iväg kom vi. Jag försökte att inte pressa mig för hårt under startloopen, det var varmt och den här banan har jag största respekt för. Men det kändes bra, så när vi gick ut på första loopen så gick jag förbi Sandra som ledde damklassen. Märkte att hon inte tog hjul och fick sedan tider på att den ledning jag hade successivt växte under racet och jag kunde gå in som första damåkare. För resultat se snapphaneturen.se >>

Jag hade bestämt mig för att disponera mina krafter väl på den tekniskt och fysiskt krävande banan. Jag fokuserade därför mycket på att inte stressa och lockas till hårdkörningar, utan koncentrera mig på de tekniska utmaningarna. Jag är jättenöjd med hur jag klarade att genomföra loppet. Flera tekniska partier som jag haft problem med tidigare fungerade väl (även om det såklart kan bli bättre) och även de helt nya tekniska partierna, som jag aldrig kört innan, var riktigt roliga. Jag hade finfina samarbeten med flera herråkare och hade bland annat nöjet att ha sällskap med en klubbkompis, Patrik Larsson, under senare delen av loppet.

Under den avslutande Äspetklättringen, som brukar vara skitjobbig, kände jag hur kroppen bara ville framåt och uppåt. Det var en fantastisk känsla! Den tar jag med mig till hösttävlingarna!
Ett av de roligaste lopp jag kört
- inte konstigt man orkade vara glad!

Trek Superfly - super på Hovdala

Min cykel fungerade extremt bra i den varierande och knixiga terrängen. Jag led med alla på hardtail och små hjul. Tack Hässleholms CK för en otroligt utvecklande och fin tävlingsbana! Hoppas jag hinner komma tillbaka och träna på banan i höst, den har så mycket att lära mig!

After race vid Finjasjön

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka