Pallstrid och 5-minuters start på Ränneslättsturen

Jessica Clarén och Sandra Backman drar tjejklungan ett par kilometer efter start.

Tredje gången gillt och äntligen, äntligen klarade jag att genomföra Ränneslättsturen utan totalkollaps efter målgång. Jag brukar bli så fruktansvärt trött på de där ändlösa stigarna (78 km) i Eksjö och tävlingen har kommit att bli något av ett demonrace för mig. Men den demonen besegrade jag i söndags, i samma ögonblick som jag korsade mållinjen som andra tjej och (nästan) lika glad som om jag vunnit hela klabbet!

Bye bye gamla eksjödemon

Egen damstart kräver större marginal

Ränneslättsturen testade detta år att låta dam elit starta 5 minuter före övriga startfältet. Jag, och flera andra elittjejer, menar att detta är ett mycket bra initiativ och att det är hedersamt att man från arrangören tar aktiv del i strävan efter att göra damtävlingarna mer rättvisa. Vi drog alltså iväg själva, men vissheten om att mycket snart bli uppslukade av den stora massan. Men några minuter av positionering och "äkta" tävlingskänsla fick vi och det var roligt. Jag hade en plan och klarade att följa den nästan fullt ut.
Tyvärr tappade jag några meter till Sandra som låg främst precis innan killarna kom ifatt och det skulle vara ödesdigert, för plötsligt var det inte bara några meter stig mellan oss, utan massor av fortkörande, vrålande, tävlande herrar som slogs om positioner. Det blev en hetsig stämning i skogen och det blev tyvärr alltför riskabla omkörningar åt alla håll och kanter. Att bara starta 5 minuter före herrarna var av säkerhets skäl inte en bra lösning, men det var iallafall ett positivt försök!

Ivanda och jag i teknikbanan

Striden om andraplatsen och den onödiga prejningen

Sandra kom att ligga drygt minuten före under större delen av tävlingen. Jag och Ivanda bildade ganska snart andragrupp och kom att strida om andraplatsen ända tills det bara var cirka tre kilometer till mål. Jag drog och hon låg på mitt hjul. Kilometer efter kilometer. Jag gjorde vad jag kunde för att skapa lucka, men Ivanda är en skicklig hängåkare och ger aldrig någonsin upp. I teknikbanan fick jag några meter, men tröttande lite och hon kom tillbaka. Är annars superglad över att min känsla i teknikbanan var mycket bättre än förra året och att jag utan problem kunde ta alla "svåra val" utom ett (vilket jag på förhand bestämt mig för att låta bli). Jag började känna kramptendenser med ett par mil kvar, men kände mig ändå hyfsat stark och fortsatte försöka göra mig av med Ivanda, men började också förbereda mig på mitt livs första spurtstrid. Då hör jag det rassla till i en brant uppförskörning och misstänker att Ivanda fått problem. Nästa gång jag tittar bak är hon borta. Liksom nästa gång. Och nästa gång. Med två kilometer kvar till mål inser jag att jag går för andraplatsen. Då plötsligt blir jag prejad bakifrån i en nedförslöpa. Åker rakt ut i skogen tillsammans med en karl och blir fullständigt rosenrasande. Skriker åt honom och river åt mig min cykel. Lyckas komma iväg så att jag kan försvara min position. Känner en enorm glädje och lättnad när jag går i mål. Ett av mina mål för säsongen var en pallplats i ett av de stora långloppen - det kan nu bockas av!

Min Juliana Joplin (Santa Cruz) fungerade superbra.
Tyvärr bröts ett bromsreglade i en den vanvettigt onödiga prejningen.

Sandra vinner Ränneslättsturen före mig och Ivanda Eiduka.

Resultatlista Ränneslättsturen >>

Dagen efter Ränneslättsturen väntade en "vilodag" på Kolmården med barnens kusiner. Igår en återhämtningstur med min bror, vilken tyvärr resulterade i ett brutet nyckelben på honom och därefter flytt till Rättvik. Här ska vi nu ladda batterierna inför Mörksuggejakten på söndag. Vaknade tyvärr förkyld idag, så vi får se hur det blir med det. Käkar Esberitox, ingefära och citron och håller alla tummar jag har. Vill så fruktansvärt gärna tävla på söndag!

Signe och Ulf på Kolmården 

Hjalmar och jag