Tystnad i cyberspace när det trampas frenetiskt och osexigt i garage och källarhålor

Stoj och stim på Hannabadåsen

Det råder närmast stiltje i cyklisternas sociala medier. Nån bild på nån frustande, monarkande karl, Henrik Öijer i Belgien, en cykelkompis som brutit nyckelbenet (tråkigt), tjejer på Velodromen i Falun... ja, det är väl typ allt från denna vecka. Det är ovanligt. Lite tråkigt, men också skönt. Att det får vara lågsäsong. Att vi tillåter oss att krypa in i våra garage och källarhålor och svettas i vår ensamhet. För det må vara tyst, men jag tror knappast att det är stilla. Jag tror att det trampas så in i helskotta, vi är bara inte lika sugna på att skjuta ut bilder på oss själva just nu. Det är liksom så osexigt om det kan vara.

Frenetiskt tramp va det här ja

Hur går det för dig? Trampar du så in i helskotta du också? Eller gör du kanske helt andra saker? Hade jag bott norrut så hade jag kört längdskidor. Det är den ultimata sporten. Men nu bor jag i södra Halland och då är skidåkning bara en hägring. Och jo, jag trampar ganska frenetiskt. Det blir ett eller två pass på Monarken i veckan. Ett distanspass. En eller två pendlingsdagar och ett par pass på gymmet. Det är en bra blandning. Jag har en coach som ser till att det blir balans mellan träning och återhämtning. Jag vill alltid träna mer. Hon ser till att jag tränar rätt. När jag var frustrerad över ett halvdåligt FTP-test på Monarken tidigare i veckan så sa jag att jag ville träna fler tjugor på Monarken. Hon kontrade och menade att jo, det kan du ju göra, men det är inte tjugor på Monarken du ska bli bra på, utan på att cykla stig... Smart tjej det där.

Men igår fick jag min monarktriumf ändå. Wattrekord på styrkeintervallerna. Så jäkla gott. Lite lugnande också. Benen är inte så klena som jag trodde när jag gjorde mina första monarkpass för några veckor sen. Och skönt, för nu känns det kul att trampa i garaget igen.

Bjuder på en svettig, osexig monarkbild

It is all in my head 

Idag körde vi en solig distanstur i Markaryd med Paul och Ingela. De är så grymma de där två. True mountainbikers som bara älskar att köra över stockar och annat klurigt. Jag tycker också det är kul, men jag har lite problem med modet. Jag vet att jag kan så mycket mer än jag vågar. Ska bara över den där storstammen, det där diket, den där stenkistan som satt sig på tvären i mitt huvud, så gör jag det snart på cykeln också...

Hmmm... =)







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka