Tröttlycklig, spanska trösklar och vattkoppor hemma
Min kille har fått vattkoppor. Många prickar på hans perfekta lilla kropp. Och nu har det börjat klia. Jag vill hem. Det är fantastiskt här, men jag vill hem till min kille och ta hand om honom. Jag vet att mormor och morfar gör det lika bra, eller bättre, men ändå.
Torsdag - bästa racerrundan - 127 km, 3300 höjdmeter och galet fint
Ja, det var hemlängtan till frukost här. Tur då att dagen blev så makalöst bra. Känner mig sådär tröttlycklig som man gör efter särskilt bra träningspass eller vissa tävlingar. Dagens runda gick till den blå byn -Smurftown- söder om Ronda. Via makalöst vackra bergsvägar klättrade vi upp och ner, upp och ner. Det blåste kallt längst upp på de trädlösa topparna, men i byarna värmde solen gott. I smurfarnas smått overkliga blå by tog vi en kopp kaffe och David och Matty köpte varsin macka. Sen tuggade vi norrut igen. Upp och ner, upp och ner. Kände mig seg i början, men starkare ju längre vi cyklade. Rullade in på torget i Montecorto efter 5 och en halv timme. Personligt pers för mig vad gällde både längd och höjdmeter - 127 km och 3300 höjdmeter. Trött. Efter maten blev det en Magnum Mandel - som alltid efter särskilda cykelturer.
Kommentarer
Skicka en kommentar