Jakten, attackerna och det imponerande startfältet - Cykelvasan 2017

Idag är jag hungrig

Vi ligger i en karavan av bilar med cyklar på taket. På väg hem tillsammans med tusentals andra vasacyklister. Det sägs att det gjordes 25 000 starter den här helgen. Det är så stort!

Jag är hungrig. Som alltid under den här hemresan. Inte på mat. Utan på att bli en starkare cyklist. Cykelvasan är min krydda.

Stort, starkt startfält - symbol för utvecklingen av damtävlingen

2016 blev det succé med egen damstart. Då var vi 46 tjejer i tävlingsklass. Igår var vi cirka 70 tjejer som radade upp oss framför startlinjen 45 minuter före herrarnas start. Jag var med i 0-gruppen, vilket innebar att jag inte behövde köa till fållan. Vi var inte bara fler i år, det var också det starkaste startfältet nånsin, med nästan alla av de bästa svenska långloppsåkarna och flera norska toppåkare. Otroligt häftigt att vara en del av detta startfält som är en symbol för att Cykelvasan lyckats utveckla damtävlingen i rätt riktning.

Go For It

Mitt fokus var att gå med täten uppför startbacken och att kriga så länge och så hårt som möjligt. Go For It stod det på min arm. Våga! Ge aldrig upp! Allt kan hända på Cykelvasan. Det vet jag sen förr.

Vi var en grupp på cirka 10 åkare som kom upp tillsammans. Norskorna Hovdenak och Lövseth satte tidigt prägel på loppet och dikterade tempo tillsammans med de bästa svenska åkarna. Som väntat ökade farten inför första spurtpriset i Smågan. Jag var med på noterna och det kändes bra. Vi rullade vidare mot Mångsbodarna. Det rådde viss oro i gruppen. Ingen vill ligga sist i en så stor grupp. In mot andra depån uppfattade jag det som att Lövseth gjorde en kraftig fartökning. Jennie Stenerhag och Hanna Bergman hängde med. Hovdenak slängde sig ut bakom mitt hjul och accelererade ifatt. Vi andra i gruppen kämpade vilt för att täppa luckan som skapades, men de fyra fortsatte att köra hårt även efter spurtpriset. Vi slet som djur för att inte släppa iväg dem. Några lyckades ansluta. Jag var så nära. Pressade min kropp så hårt jag förmådde, men nådde inte fram. Det sa stopp och jag fick slå av. F A N - där försvann mina möjligheter till en riktigt bra placering denna dag. Bakom mig utkämpade Sandra Salinger samma strid och tillsammans tog vi upp jakten. Successivt fick vi tillbaka våra krafter och genom Keiths tidsangivelser fick vi veta att vi inte längre tappade, utan snarare plockade, på de grupper som formats framför oss.

Här ser du luckan som jag inte klarar att täppa

Jakt

Närmast oss hade vi Louise Rundqvist och Clara Lundmark. Framför dem Åsa Erlandsson och Ida Jansson (till dem anslöt också Hovdenak så småningom). Sandras och mitt samarbete fungerade kanonbra. I Lundbäcksbackarna skymtade vi Louise och Clara. I Oxbergsbacken närmade vi oss ganska snabbt och strax efter toppen var vi ikapp. De verkade slitna och la sig på våra hjul. Ovilliga att dra. Men vi tvingade fram dem och så var vi fyra som jagade.

Lönlösa försök att attackera - i mål som åtta

Tankarna snurrade. Jag kände mig hyfsat stark, men också medveten om de andras kvaliteter. Jag bedömde att samtliga troligtvis hade bättre spurtförmåga än mig. På de småkuperade motionsspåren in mot Moraparken försökte jag attackera i de backar som fanns. Men backarna var alltför korta och mina motståndare hade inga problem att gå med. La mig som andra hjul bakom Louise genom Moraparken. Plötsligt slänger sig Sandra ut bakom mig, accelererar hårt. Clara och jag hänger på. Men jag hinner inte ta hjul och tappar några meter. I Zornbacken passerar vi Ida Jansson. Trampar järnet, men de två framför mig är för starka. Jag går in som åtta på Cykelvasan 2017.

Passerar målporten med trötta ben. Foto: Ylva Sund

Jag får vara nöjd. Jag gjorde vad jag kunde just denna dag. Det blev en händelserik och hård resa. Men i mig gnager och skaver det lite. Jag vill mer. Och jag tror att jag kan mer.

Jennie Stenerhag vinner, sekunden före Hanna Bergman. Trea blir Borghild Lövseth.

Här hittar du resultatlistorna för Cykelvasan 2017 >>

Vem imponerar mest... egentligen?

Efter målgång får jag en stor kram av coach Emma och snart fångar vi in Ulf som gör en bra tävling. Tillsammans traskar vi till vasafamiljen som väntar i Moraparken. Där hejar vi in ett helt gäng kämpar. Mest imponerar min bror och svägerska som trots skadebekymmer gör urstarka prestationer. Eller ja, mest imponerar nog ändå svärföräldrar och föräldrar som langar, tar hand om barn, fixar fika och stöttar oss cyklister i vått och torrt.

Tack till min mekaniker för ALLT under SM- och Cykelvasaveckan.
Tack också till Vasaloppet för ett fint tävlingsarrangemang.

Ulf gör en bra tävling

Vasafamiljens läger 

Bror imponerade
Cykelkillar som körde sin Vasa på förmiddagen

Den årliga Morafikan - alltid efterläntad


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka