3 september 2017

Bockstensturen - racerapport och langarfilm

Trött, besviken men också nöjd tvåa


Igår körde jag för första gången Bockstensturen i Varberg. Det längsta och tuffaste loppet i Långloppscupen med sina 100 km, dryga 1200 höjdmeter och massor av krävande stig. Förra året var jag förkyld, men dessförinnan har jag helt enkelt inte känt mig tillräckligt tränad för denna utmaning. Jag är imponerad av alla som genomför Bockstensturen, oberoende av hur lång tid det tar, grymt jobbat alla!

Langarfilm - "Pappa, jag behöver bajsa" Oh no!

Några som också jobbade hårt igår var mitt langarteam. Ulf passade dessutom på att göra en ny langarfilm. Kolla in den! (Observera gärna hans strategi att påtala hur långt det är kvar och hur långa backar som väntar... om cyklisten har en mindre bra dag, så är denna strategi kanske värd att fundera över, eller vad säger ni?)


Racerapport - så nära min första vinst i Långloppscupen

Först några ord om starten och tävlingsområdet. Det var makalöst fint att starta ute vid fästningens höga stenmurar tillsammans med 1500 andra mountainbikecyklister. Ett stenkast från startområdet låg målet och tävlingscentra inbäddat i en park med världens finaste lekplats. Sånt gillar vi med små langare i teamet. Riktigt bra helt enkelt.

Startområdet

Panik - GPS urladdad

Annars började dagen i panik! Min GPS hade (av outgrundlig anledning) laddat ur under natten och man vill inte köra den här typen av tävling utan koll på sträcka, puls och tid. Yvonne och Andreas blev mina räddare i nöden och lånade ut en laddare, så att vi kunde köra i lite krut från bilbatteriet i min nya Garmin (som snabbt blivit en av mina bästa kompisar). Puuuh!

Banvallskörning och Åkulla

Starten ut från stan gick bra. La mig precis bakom Åsa och lät henne diktera starttempo. Åsa har ju varit i högform i år och jag har bara vunnit över henne en gång (Lidingöloppet) så jag tänkte att det kunde vara smart. Hade hört om banvallskörningen ut till Åkulla bokskogar och fruktade den lite. Men det gick bra. När vi nådde skogen efter ca 15 km låg Åsa och jag tillsammans en bit före övriga tjejer. Banan varvar riktig skogsstig med grus- och skogsväg. Ofantligt många snäva svängar och igångdrag. Många backar och mycket löst underlag. Jobba, jobba, jobba. Vi fortsatte köra ihop till runt 30 km då jag tappade några meter. Killar kom emellan och i en backe segade hon ifrån mig. Jag var förberedd på detta scenario och fortsatte mata på. Jag kände mig uthållig och stark - jag har inte haft en så bra känsla sedan Billingeracet. Äntligen!

Jakt i 40 km - jag skulle varit modigare!

Det blev jakt i 40 km. Inledningsvis var hon utom synhåll, men så började jag skymta henne i backarna. Fick tider av Ulf som sa att hon var mellan 20-40 sekunder framför. Men det är inte enkelt att gå ikapp på en så lång och tuff bana. Man ska ju orka hela vägen. Runt 60 km så började jag dock trycka på lite hårdare och strax innan 70 km var jag ikapp.

Det är då modet sviker mig. Jag borde gått hårdare när jag väl kom ifatt. Jag borde litat på min uthållighet, men jag vågade inte. Var rädd att jag inte skulle hålla hela vägen. Istället körde vi halvhårt tillsammans in mot Varberg, i väntan på att göra upp på banans sista kilometer.

Nära min första seger i Långloppscupen - besviken, men också nöjd

Det som händer i slutet av banan är att det blir småknixigt och lurigt. Många motionärer som kör 75 respektive 50 km om vi måste passera. Att ligga tillsammans här är nervöst. En cyklist mellan henne och mig och det är kört. Försöker vara vänlig mot alla vi passerar och alla är tillmötesgående, men det är inte alltid enkelt att komma ur spår på smala stigar. När vi närmar oss fästningen får jag svårt att hålla hjul på de slingriga stigarna och i de många tvära svängarna. Hon får ett par meter och tar sin chans. När jag försöker svara stumnar benen. Jag klarar inte att gå ikapp och Åsa seglar ifrån mig. Besvikelse! Så här nära att vinna ett av de stora långloppen har jag aldrig varit förut. Rullar in på 4.11.20. Åsa vinner med 17 sekunder och jag kan bara gratulera henne! Min klubbkompis Erika Jepson går in som trea i Dam Elit.

Oscar Ekstam intervjuar Åsa och jag hänger bredvid - trött
Fanny, jag, Åsa, Erika och Sofia 

Jag är såklart besviken. Mest på att jag inte litade på mig själv och min förmåga. Samtidigt är jag nöjd och glad. Jag gör en av mina bästa tävlingar nånsin. Känslan i kroppen är den jag sökt efter hela sommaren. Jag orkar jaga och kriga hela den långa, hårda banan. Jag klarar att gå med på de tekniska och bitvis hala stigarna. Min första Bockstenstur blev en väldigt bra upplevelse och jag tar med mig nyttiga erfarenheter till nästa år.

Resultat, Dam Elit
1 Erlandsson, Åsa, Varbergs MTB 04:11:03
2 Larsson, Nellie, CKX/Team Lapierre Sweden 04:11:20
3 Jepson, Erika, CKX 04:24:40
4 Kjellqvist, Fanny, Godegårds SK 04:32:41
5 Ödeen, Sofia, IK Hakarpspojkarna 04:34:20
6 Eiduka, Ivanda, Kvänums IF 04:37:34

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar