När det är så vidrigt så man börjar böla

@Ingela fångade några väldigt sällsynta solstrålar i lördags

Jag älskar att träna. Det gör jag verkligen. Jag älskar att utmana mina muskler och spränga mina lungor. Och jag är totalt beroende av att känna kroppen vibrera och darra efter ett rejält träningspass. Träning är livet. Och MTB är kryddan.

Men på sistone har jag fått påminna mig om min kärlek till sporten. Flera gånger om! 

Får man blogga om träningstårar?

Jag får erkänna att det till och med kommit några tårar den här månaden. På Monarken i förra veckan, efter sista fyran, när jag låg dubbel över styret och bara ville BORT FRÅN DEN HÄR KROPPEN NU! Och när vi cyklade distans förförra helgen och det började regna kraftigt i Knäred. Mina kläder hängde som genomblöta gardiner på kroppen och det var så förbannat kallt och långt hem. Får man skriva om träningstårar i en barntillåten blogg? Är det okej att berätta om hur vidrigt det kan vara att träna och att man absolut inte alltid tränar för att må bra? Eller måste man hålla instapeppet uppe 24/7?

Jag vet inte. Det är ju ändå så att allt jag gör, det gör jag för att jag älskar sporten. Det finns inget som tvingar mig, ingen piska som viner. Mer än min egen då. 

Också finns ju drömmarna. Om cykelupplevelser utöver Svenssons. De drömmarna kräver några tårar då och då. Det är de värda, för det är bara med hårt arbete det finns en chans att de går i uppfyllelse.

Bästa cykelsällskapet - Ingela, Paul och Ulf
I Snapphanestallarna

Goa vänner och roliga stigar

Som väl är behövs det heller inte så mycket för att känna sig på hugget igen. Några hyfsade wattsiffror på ett monarkpass eller ett härligt distanspass med goa vänner och på roliga stigar. 

Kör hårt - älska MTB!