Gladast på startlinjen 2019 - många lärdomar rikare efter rehabåret 2018

Lätt cykling är bra för ett nyopererat knä

Jag kan fortfarande känna känslan när jag rullade in på garageuppfarten efter fyra timmars hård cykling i aprilsolen. Jag kände mig otroligt stark. Några dagar sedan slet jag av min hälsena och allt förändrades. Så är livet. Allt kan förändras på ett ögonblick.


Små, små steg framåt

Månader av rehabträning. Små, små steg framåt. Jag kommer ihåg hur rädd jag var första gången jag cyklade ute. Skakade och svettades. Det var inte underbart som jag trott det skulle vara. Det var skitläskigt. Men jag fortsatte. En halvtimme blev en timme, som blev två, som blev tre. Asfalt blev grus, som blev stig. Och plötsligt var det underbart att cykla igen.

Det måste inte vara hårdast för att vara bra

Sedan senhösten har jag kunnat träna "på riktigt". Cykling, styrketräning och rehab. Så härligt! Jag har mått så bra. I november drog jag igång garageträningen. Coach Emma sa att det var dags för norska fyror. Jag, som inte varit i röd zon sedan april, la lätta vikter på testcykeln och såg till att det fanns tejp hemma ifall det krävdes övertäckning av wattsiffror. Men det gick bra. Wattrekord på fjärde passet. Vilken positiv överraskning att jag var i hyfsad form, trots att jag inte kunnat träna rejält mer än ett par månader. Jag lärde mig att det inte måste vara hårdast för att vara bra.

En meniskskrutt gjorde sig påmind

För några veckor sen gjorde en gammal meniskskada sig påmind. Den har varit ett dåligt samvete i flera år. Borde varit fixad, men... Nu fanns det plötsligt inget val. Meniskskrutten hade lyckats kila sig fast och låst knät och det behövde åtgärdas genom operation. Jag var orolig och frustrerad några dagar, men nu är det jätteskönt att det är gjort. Och det blev ju ganska bra tajming. Den skadade delen av menisken är borta och jag behöver inte oroa mig över att knät ska låsa sig igen.

Mina viktigaste erfarenheter från rehab-året

Idag är det sex dagar sedan meniskoperationen. Varvar lätt cykling, rehabövningar och vila. Det går bra. Knät är stabilt, rörligheten okej och jag kan koppla på musklerna. Jag ökar belastningen successivt och känner efter hur kroppen svarar. Små steg framåt.

I det här läget är det guld värt att ha med mig erfarenheter från en lång rehabilitering. Jag vet vad som är viktigt. Kanske du också kan ha nytta av det jag lärt mig av under rehab-året 2018:
  • Tålamod. Det är svårt, men det är så viktigt. Det är de små, små stegen som tar dig framåt. Att försöka hitta ett lugn och inte låta dig stressas av allt som händer i omvärlden.
    När jag blev galen av otålighet gjorde jag enkla andningsövningar som tvingade mig att byta fokus. Mina mindfullnessövningar blev en viktig del av min rehab.
  • Acceptans. Att acceptera det som hänt och att vara i nuet gör dig starkare. Lägg din kraft på att göra det bästa du kan här och nu.
    Jag kunde påverka min rehabträning. Därför var det mitt främsta fokus att göra min rehabträning så bra jag kunde varje dag. Och det gjorde jag. Jag är stolt över det arbete jag gjort.
  • Känn efter, ta in och navigera efter kroppens signaler.
    Jag hade problem när jag skulle lära mig gå igen. Tränade mycket, men hittade inte rätt känsla när jag satte ner foten. Då vände jag fokus till den oskadade foten. Hur jag satte ner den och hur jag lyfte den. Därefter kunde jag applicera det på den skadade foten och då lossnade det.
  • Tacksamhet. Det finns många som drabbas hårt av livet. Att vara skadad under en period kan bli en ögonöppnare. Man får perspektiv på sig själv och på det liv man lever.
    När jag var nyopererad var jag helt beroende av andra. Det var så frustrerande. Att känna sig som en belastning. Jag tänker på de som skadas för livet eller blir allvarligt sjuka - att bli en belastning. Att inte kunna göra det man vill. Ibland är livet så orättvist. 


Team Larsson och kärleken till cykellivet

Under det här året har jag haft möjlighet att utvärdera om det liv jag lever, där mycket kraft läggs på träning och tävling, är det liv jag vill leva. Och JA det är det. Både jag och övriga familjen har saknat vårt cykelliv så mycket. Vi älskar vår cykling. Och vi är så glada över att det snart är dags för en ny säsong. Räkna med att Team Larsson kommer att vara gladast på startlinjen 2019.

Känslan den där dagen i april - den ska jag tillbaka till 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka