Mördarbacke, tävlingseufori och spurtstrid på Långa Lugnet

Foto: cykelkanalen.se

Det smällde till och så var säsongen igång. Tre hårda långlopp är done ´n dusted. Tre intensiva, skitiga, stressiga tävlingsveckor är gjorda. Det är så häftigt och jag är så tacksam över att få göra det jag - vi - älskar igen.

Fin helg i Falun

Den här helgen har vi varit i Falun för att köra Långa Lugnet. Ett lopp som jag kört två gånger förut och båda gångerna blivit så fruktansvärt trött på den tekniska och kuperade banan. Med tanke på att mina muskler varit rejält slitna efter Lida Loop, så var jag osäker på hur jag skulle klara banan på Lugnet, men samtidigt sugen på att tävla.

På fredagen och lördagen rekade vi bana, drack kaffe, mekade cyklar och körde väckningspass. Barnen lekte och cyklade. Helt underbart att de är så stora så de kan härja (nästan) fritt. På Lugnet arena var det XCO-tävling och Signe rev av nybörjarracet på alltför lätt växel, frenetiskt trampande och besviken över att banan var för kort.


Damstart och mördarbacke


Lördag 10.00. Egen start för oss damer. Ett starkt startfält i elitklass och många tjejer i veteranklasserna - så roligt! Pang! Rakt upp i mördarbacken. Jag tappade några meter direkt, innan vi gick in i branten. Kämpade för att gå ikapp de sju framför mig. På toppen hade jag en lucka på cirka tjugo meter fram till Sandra och Sara. Så viktigt att täppa inför grusvägskörningen. De lyckades ansluta till tätklungan med Jennie, Hanna, Emmy och Åsa, men jag klarade inte det. Ensam är svag i cykelvärlden. Skit.


Tålamod och tävlingseufori


Långa Lugnet skördar offer och jag visste att det är tålamodets bana. Var ganska övertygad om att det förr eller senare skulle dyka upp en tröja framför mig. Körde så hårt jag vågade. Det är ganska svårt att köra helt själv. Det är lätt att tappa fart, men också lätt att bränna benen eftersom man aldrig får en rygg att återhämta sig bakom. Men det var kul! Jag kände sån där "shit vad jag älskar detta" känsla.

Pappa langar perfekt på Lugnet. Foto: Erika Pihl
Ulf cyklade runt i terrängen och gav mig tider på typ tjugo ställen. Extremt värdefullt när man ligger själv. Vid varvning gjorde pappa en klockren langning och jag fick energi av alla som peppade vid sidan. Loop två var tuff. Många backar, rötter, stenar, ett antal surhål och blöt terräng som var tungcyklad. Svårt att hålla speed. Men så plötsligt dök den upp. Tröjan. Det var Åsas vita. Hon var slut efter en hård tävling dagen innan. Jag passerade henne och fick ny energi inför den tredje och sista loopen.


Attack innan Gamla Mormor

Loop tre är seg med alla sina backar. Det kändes som att jag stod still när de första elitherrarna passerade. Några kilometer innan mål skymtade jag plötsligt en gul tröja mellan träden. Sara? Sandra? Det gick snabbt och jag var plötsligt ikapp i en teknisk utförskörning. Det var Sandra. Jädrans så spännande det blev nu då. I skogen stod She Rides anhängare och skränar som fotbollshuliganer. Jag attackerade innan vi gick in på Gamla Mormor. Låg föst in i stadion, men upp i hästskon fick hon klassiskt sug och gick förbi. Sandra korsade mållinjen två sekunder före mig. Starkt av henne att inte ge sig trots stumma ben.


Sexa och nöjd

Men jag känner mig ändå som en vinnare den här soliga dagen i Falun. Att köra ett helt långlopp själv är svårt. Jag är nöjd med hur jag tacklade den utmaningen och hur jag hushöll med mina krafter. Jag är nöjd med att jag vågade ta fighten med Sandra. En sjätteplats är snöpligt, men det kommer fler tävlingar, fler spurter.

Jennie körde otroligt bra och vann på en supertid. Hanna blev tvåa och Emmy trea. Starka tjejer!
Nu hoppas jag få till lite mer pangpang-träning så att jag inte tappar en enda meter nästa gång startskottet går.

Foto: cykelkanalen.se





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pendla hållbart - på cykeln - för dig och för framtiden

Uppfylld av träning

Cykelvasan - att vinna en femteplats i ett kokande Mora