Sömntankar och supersnälla fyror

Jag tänker på sömn. På hur viktig den är. I varje fall för mig. Min kropp är urkass på att hantera sömnbrist. Ulf klarar det mycket  bättre, trots att hans dagar med jobbcykling ofta är tuffare än mina vardagar. Vi har några veckor bakom oss med struliga nätter. Inte så att vi måste vara uppe långa stunder, utan mer mikrostörningar på grund av orolig Signe. Jag känner att det sliter, blir lätt irriterad, halsen är ständigt diffus och kvällarna extremt trötta.

Igår körde jag ett riktigt bra pass på förmiddagen. Inte så långt, men ganska hårt. På kvällen var vi på fest. Och trots att vi kom hem redan strax efter tio, inte hade druckit vare sig kaffe eller alkohol och barnen gjorde sovmorgonrekord (7,45) så var jag dödstrött runt lunch. Kände mig frustrerad, jag hade ju gjort allt rätt! Men troligtvis var det den mikropausstörda natten som inte gav tillräcklig återhämtning, trots att timmarna borde varit tillräckligt många.

Som tur var fick jag slumra lite när Signe skulle sova middag, så orken kom tillbaka och jag kunde landa dagen med mitt första Monarkpass på länge. Blev nästan lite rädd för järnskrället när den däckade mig två gånger på raken under min förkylningsperiod, så det  var med viss bävan som jag gav mig ut i garaget för fyra stycken fyraminutare. Bestämde mig för att lägga mig på skrattretande låg watt bara för att säkert klara av att genomföra alla fyra intervallerna. Det blev ett helt okej pass och lite trött i benen blev jag. Men när Ulf fick höra watten så skrattade han lite rått. Jag vet, det var klent. Men nu är jag tillbaka i garaget och det kommer att bli bättre. Jag vet ju sen förr att mina ben gillar Monarkcykling.

Vintermys i garaget