Revanschen på Billingen - tvåa i cuppremiären - langarens film

Billingeracet 2017


För ett år sedan låg jag blöt och trött under ett skynke på Billingen och fejsade min första cykelkollaps.
Båren på Billingen kan du läsa mer om här >>

Igår tog jag revansch på de där hårda klättringarna och oändliga stigarna i Skövde och det känns riktigt bra. Jag tog också andraplatsen i årets första deltävling i Långloppscupen. Det känns rätt bra det också.

Här hittar du Ulfs film som summerar racet och langarens långa väntan på kaffe.



Mot Uppsala, hem, till Skövde - krokig väg till Billingen

Men vägen till pallen var krokig. Och då syftar jag inte bara på Billingens single tracks.
Vi hade planerat att sammanstråla med Fjällturenteamet i Uppsala den här helgen och köra Pearl Izumi MTB. Begav oss norrut i fredags. Ganska snart blir Signe dålig. I Jönköping bestämmer vi oss för att vända. Inte utan vånda. I Uppsala finns mina föräldrar och väntar på oss. Jag vill tävla. Barnen gråter. De vill campa och träffa kompis William från Funäsdalen. Väl hemma piggnar Signe till. Ulf säger "Vi hinner köra till Skövde imorgon bitti." Vi packar om för att kunna dra iväg om alla är friska när morgonen kommer. Det är vi. Och mina föräldrar har lämnat Uppsala och checkat in på campingen i Skövde istället. Redo för race.

Det kanske är bra att förberedelserna inte blev perfekta. Hårdkörningen blev en dag närmare tävling än planerat. Inget banrekande. Mindre tid att tänka och bli nervös. Bara att tuta och köra.

Vi fick bra tävlingsväder. Lite kyligt, men banan var torr och fin. Vilken skillnad mot förra året när det var 3 grader och regn. Billingeracet steg flera pinnhål på min långloppslista - i torrt väder är det en fantastisk bana med många fina stigpartier och roliga utförskörningar. 78 km lång och med några hårda klättringar, så är den dessutom rejält krävande.

Igår hade jag en sån där överskottsdag. När energin känns oändlig. Det är en fantastisk känsla, men sällsynt. Jag blev egentligen inte ordentligt trött förrän i den allra sista och riktigt branta backen, den beryktade Strupen, men då var jag å andra sidan nästan i mål.

Jag, Jennie och Felicia

Pallen - en revansch, en seger

Jennie Stenerhag är starkare än nånsin och jag hade inga planer på att försöka gå med henne igår. Däremot ville jag gärna gå in på första stigen som två. Och det gjorde jag. Lämnade startbacken som andra dam och behöll sedan den positionen loppet ut. Bakom mig jagade Fanny Kjellqvist och Felicia Ferner i en jämn kamp. Ulf langade och gav mig tider på flera ställen, så jag hade hyfsad koll på dem, men det är nervöst ändå. Allt kan hända och det är verkligen inte förrän man korsar mållinjen som loppet är över. Jag gick i mål på 3:24:04. Drygt sex minuter före Felicia som blev trea. Jennie gjorde banrekord på 3:14:33. Det var en fin känsla att gå upp på pallen igår - en revansch, en seger.

Vilka barn, vilken man, vilka föräldrar jag har! De är så engagerade, så entusiastiska, så underbara. Bara detta att få krypa in i föräldrarnas förtält, trött och frusen, och bli serverad mat och kaffe efter en lång tävlingsdag. Så skönt.



Strupen


Här hittar du Långloppscupens Rapport Billingeracet 2017 >>

Här hittar du resultat >>


Kommentarer