Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka


Jag har inte ägnat mina hälsenor många tankar i mitt liv. Nån gång under fotbollsåren var de nog lite ömma. Som cyklist har jag tagit dem för givet.

Därför är det snudd på overkligt att det var just en avsliten hälsena som i måndags morse förändrade min cykelsäsong totalt. Det var inte en kalkylerad risk och jag hade ingen mental förberedelse. Jag står fullständigt oskyddad.


Bottenlös besvikelse, ilska och panik

Minnesbilderna från skadetillfället är ganska suddiga. Jag minns att jag plötsligt kände en stum klump under hälen och att jag fastnade i mitt avstamp. Jag måste ha skrikit för Liana kom springande och lyfte viktstången från mina axlar. I min kropp spred sig en känsla av att något var så in i helvete fel. Jag vet att jag skrek. Slog knytnäven i pallen. Många gånger. Jag var arg, arg, arg! Det var så fruktansvärt uppenbart att det var kört. De försökte flytta mig. Jag kände mig tung, det snurrade. Jag mådde illa. Jag ville helst bara ligga där och låtsas som att det inte var jag. Inte min verklighet.

Efter en stund kunde jag ta mig vidare. Ulf kom som alltid till min hjälp. Stöttade mig så totalt, trots att hans besvikelse var lika bottenlös som min. Mot röntgen och akuten. Det var ingen som tvekade. Den hälsenan är av. Den unga akutläkaren sa "Räkna inte med att du tävlingscyklar förrän om ett år". Tack för den peppen. Men vad vet du egentligen?

En kille som kört mountainbike på Gotland satte en stövel av hårdplats på min fot. Lärde mig hur man spänner remmar och pumpar upp lufttryck. Foten ska ha en framåtvinklad position och den vinkeln får inte ändras. Stöveln ska vara på dag och natt i många veckor.

Jag fick åka hem på eftermiddagen. Paniken bubblade upp gång på gång. Började gråta i bilen hem, under kvällsmaten, när jag satt på en plaststol i duschen. Kunde inte kontrollera mina känslor. Överdriven hon inte nu, tänker du kanske. Nej, jag gör inte det. Men jag är överraskad och lite skrämd över min reaktion. Och jag förstår ju att jag måste ta den på allvar.

Inställt etapplopp i Brasilien

På tisdagen var jag effektiv. Löste saker mellan panikattackerna. Fixade en viktig jobbsak. Meddelade Marianne i Norge att jag inte skulle kunna köra det brasilianska etapploppet BrasilRide som vi skulle kört tillsammans i oktober. Besvikelse. Pratade med Emma, min fantastiska coach, och Marie, som varit i samma situation. De gav mig hopp.

"Du kommer att bli bra. Det kommer att ta tid. Men du kommer tillbaka". 

Igår, på onsdagen, skjutsade mina föräldrar mig till sjukgymnasten Jonas Westerlund i Halmstad. Han gjorde ultraljud och kunde konstatera att glappet mellan de båda senändarna är 3,5 cm, vilket är mycket, men att vadmuskulaturen är oförstörd. Med de höga krav jag har på hälsenans funktion, så finns det inget annat alternativ än operation. Jonas gav mig det hopp och den energi jag var i så stort behov av. Han sa "Du kommer att bli bra. Det kommer att ta tid. Men du kommer tillbaka".

På tisdag blir det operation. Därefter gips i två veckor och sen tillbaka i stöveln. När gipset tas bort börjar rehabarbetet tillsammans med Jonas.

Kärlek till er alla - och till sporten

Idag har det varit en tung dag. Ett besök på Take Care som var bra, men jobbigt. Försökte att göra några basic överkroppsövningar, men hade alldeles för lite energi. Efter lunch fick jag besök och en fin blomma av brorsan. Drack kaffe och pratade bort nån timme.

Jag är överväldigad av det stöd jag fått från nära och kära, från cykelvänner över hela landet, från samarbetspartners och kollegor. Blommor, choklad, samtal och fina hälsningar. Det betyder så otroligt mycket. Jag vet att min kärlek till sporten är stark, att jag har den envishet som krävs för att komma tillbaka. Men jag vet också att det är en väldigt lång resa jag har framför mig och att allt stöd är oändligt viktigt, nu och under resans gång. Kärlek till er alla! Och mest av allt till Ulf!

Det här är jag. Nu och för alltid.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lämnar cykeluppdraget - regional utveckling väntar

Nytt jobb, cykelpendling och tillbaka på stig - och du, vi ses väl på Alliansloppet?