Långlopps-SM i Ludvika - hett, hårt och rättvist med egen damstart

Foto: Cykelkanalen

Varje år delas det ut två blågula mästartröjor i maratondistans. En för damer och en för herrar. När cyklisterna i de två elitklasserna står på startlinjen har alla samma förutsättningar. Det gäller att vara stark, uthållig och taktisk. Om en herråkare gör en utbrytning i startbacken, så vet att han att det nu är upp till honom själv att hålla hela vägen. Det kommer inte att dyka upp ett hjul att ta. Samma sak gäller för de jagande cyklisterna. De vet att åkaren ligger själv där framme och att de med samarbete ökar sina chanser att gå ikapp. Alla vet spelets regler och det är den som är starkast, uthålligast och smartast för dagen som går över mållinjen först. Det är rent och rättvist - så som idrott ska vara.

Självklart ska även damernas mästartröja delas ut rent och rättvist. Och det var precis en sådan SM-tävling Finnmarksturen i Ludvika bjöd oss damer på igår. Med separat damstart och god marginal till herrarnas start (en timme) dök det inte upp några herrhjul att ta eller klungor att ta lä i. Lägg till en hård och utslagsgivande bana i varierad terräng, så vill jag säga att Finnmarksturen bjöd på en perfekt SM-tävling.

Stort, starkt startfält

Mina förberedelser inför SM var bra. De sista dagarna innan tävlingen bestod mest av att träna lätt, bada och ta det lugnt. Startlistan imponerade. Vi var många tjejer på startlinjen, runt 75 totalt och av dem 28 i elitklass, och det var många väldigt duktiga cyklister på plats. Jag tror att detta är en effekt av att allt fler långlopp låter oss damer starta separat. Det blir roligare och tröskeln att starta i tävlingsklass blir lägre när vi inte omges av att hav av stora herråkare.

Tätklunga och banvallsjakt 

Det var varmt redan vid 10 när vi startade. Jag gillar att tävla i varma, torra förhållanden så jag kände mig mest taggad av den extra utmaning det innebar. 81 km, cirka 1400 höjdmeter och 30 grader varmt. Ni förstår att man var beredd att lida!

Startbacken

Jag fick en grymt kul SM-tävling i 51 km. Låg med tätgruppen tills den splittrades i en brant uppförskörning efter cirka 30 km. Fyra tjejer gick loss med cirka 30 sekunder och vi blev fyra tjejer som jagade. Efter banvallskörningen, precis innan klättringen upp mot Högberget, vid cirka 45 km, var vi ifatt. Men gruppen kom att splittras igen och ganska snart var det tre tjejer i en tätgrupp och flera som låg ensamma och jagade. När vi nådde toppen på Högberget låg jag sexa och hade skapat lucka bakåt.


Till målet på en fyrhjuling - skitpunka

Jag kände mig stark och energifylld. Cyklingen flöt på bra och ganska snart gick jag ifatt Sara Öberg. Framför mig visste jag att Amanda Bohlin låg själv och tittade bakåt. Tecken på trötthet. Jag öste på i en nedförsbacke men hörde plötsligt ett konstigt ljud. Men va fan! Punktering på framhjulet. Och det är inget litet hål. Försöker täta med mitt Sahmurai Sword och skjuta in luft, men hålet är för stort. Det är slut. Efter 51 km och med alldeles, alldeles för mycket kraft kvar i kroppen. Känslan just då var att jag aldrig känt mig starkare. Och cykeln - min perfekta cykel, så värd ett bättre avslut än att bli skjutsad till målet på ett släp bakom en fyrhjuling.

Så besviken - men tar med mig det positiva

I skogen fortsatte tjejerna kämpa i värmen. Jennie Stenerhag vann efter en hård uppgörelse med Hanna Bergman. Emmy Thelberg blev trea efter en stark avslutning. De, och många med dem, gjorde heroiska insatser i värmen. Stort grattis till er alla!  Min besvikelse över att inte få vara med och kriga in i kaklet var stor, eller för att vara ärlig, gigantisk. Men det jag tar med mig är att det var otroligt roligt så länge det varade! Och jag hade en bra känsla i kroppen.


Bästa supporten

Tack till Ulf för all hjälp innan, under och efter tävlingen. Och min lille Hjalmar som sprang sig svettig med vatten som jag kunde hälla över mig under racet. Tack Mamma och Pappa för all support och för det där mousserande rosa som tröstade gott. Ingen kan ha bättre support än mig.

Bästa teamet, grymmaste cykeln och den förbannade punkan

Egna damstarter en självklarhet 2019

Och slutligen vill jag bara säga återigen... om vi tjejer ska få tävla rättvist - vilket är en självklarhet 2019 - är egna starter med tillräcklig tidsmarginal enda alternativet.

Det blev mycket bad med mina älsklingar mellan träningspassen 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pendla hållbart - på cykeln - för dig och för framtiden

Uppfylld av träning

Balans, boost och Buktenmagi