100 km stenhård kamp på Bockstensturen

Foto: cykelkanalen.se

Bockstensturen i Varberg måste vara Sveriges mesta långlopp. Det är långt (100 km), det innehåller rejäla backar (1400 höjdmeter) och det bjuder på många kilometer stig. Inför årets Bockstenstur hade jag målet att vara MODIG. Jag har ofta lite för mycket respekt för mina motståndare och lite för klen tro på mig själv. Det är dags att ändra på det nu. Det har jag lovat mig själv och de som finns närmast.

En hysterisk start

Startfältet skvallrade om att det skulle bli en tight  tävling. Det fanns ingen solklar favorit, men flera möjliga vinnare. Tyvärr har Bockstensturen ännu inte sållat sig till de arrangörer som försöker lösa separat damstart. Vi tjejer stod därför blandade med killarna. De första kilometerna gick på cykelbanor, promenadstigar, i skog, på väg - det gick ruskigt fort, det var cyklister överallt och det var hysteriskt. Det var väldigt stressande att hela tiden försöka hålla position i relation till de andra tjejerna. Jag hoppas innerligt att Sveriges mesta långlopp börjar ta startfrågan på allvar.

Sida vid sida med Sandra Salinger i starten. Foto:cykelkanalen.se

Sandra Salinger och Sandra Backman drog upp ett hiskeligt tempo på banvallen ut mot Åkulla. Jag tvingades släppa lite, men såg snart att även Backman fick släppa. Jag hade Salinger framför mig och i de första backarna efter knappa 20 km var jag ifatt henne. Det kändes kontrollerat på vägen in mot Åkulla, men då fastnade en björkruska i bakklingan. Fick stanna och pilla bort de sega grenarna, för att därefter ta en hård körning för att gå ifatt gruppen med Sandra igen. Den kraften hade jag gärna sparat till ett annat läge!

I första "långbacken" runt 35 km gick jag på ganska hårt och hörde att Sandra andades tungt. Tryckte på lite mer och märkte att hon fick ge sig. Öste på, men kom att ligga själv, eller med killar på en rad bakom mig, och hade svårt att hålla fart. Strax före första spurtpriset vid 44 km såg jag henne bakom mig. Inte oväntat, men skit också. Jag fick ta mitt första spurtpriset i min "långloppskarriär" och det kändes fint.

Sandra och jag låg tillsammans under stor del av tävlingen.Vi hade många herråkare från motions- och veteranklasser runt oss i spåret denna dag och det är inte optimalt. Självklart påverkas vår tävling mer eller mindre av det.

I andra långa backen vågade jag inte gå riktigt så hårt som jag egentligen tänkt mig, kände att benen tagit stryk i min "utbrytning".  Även i den tredje långa backen blev den en jämn, hård kamp. Jag ville väldigt gärna gå ifrån igen, men hade inte kraft nog. När det var ca 25 km kvar kände jag att benen började bli rejält trötta och jag tvingades slå av farten lite och släppa några meter. Lyckades sånär gå ikapp Sandra igen, men klarade inte det och fick ge mig. På de öppna vidderna in mot Varberg kände jag krampkänningar komma krypande och snart krampade flera muskler i båda benen. Genom att slå av lite så fick jag krampen att stilla sig och jag kunde kämpa mig i mål på tiden 4:19:38. Den målgången var så efterlängtad.

På väg in mot mål - SMÄRTA! Fot:cykelkanalen.se

Mod och slarv

Jag är nöjd med att jag verkligen tömde mig, att jag hade modet att trycka på i första långa backen och att jag klarade att hålla ihop det trots så mycket smärta sista 10-15 km. Jag är hemskt besviken på mig själv att jag slarvade med drickan första 1,5 timmen - meken säger att jag slarvade till mig trötthet och kramp.

Foto: cykelkanalen.se

Fyra i Långloppscupen totalt

Andraplatsen gav mig en fjärdeplats i Långloppscupens totalställning. Stör mig på att jag missade alternativt tvingades bryta ett par deltävlingar för mycket den här säsongen. Hoppas få köra och slutföra fler tävlingar nästa år. Och då med stort mod och lite respekt.

För resultat i både Bockstensturen och Långloppscupen >> 

Prispallen, Bockstensturen 2019